Vårens skelettscint visade tyvärr att cancern börjat att röra sig igen :(
Kändes hemskt...fruktansvärt...och jag lovar - jag har gråtit mig till sömns mååånga nätter.
El Doctore ville att jag genast skulle sluta med mina tabletter och ist börja att få 2 sprutor med Faslodex/månad. En annan sorts antihormoner som förhoppningsvis skulle få stopp på växandet !
Första 3 doserna kom med 2 veckors mellanrum. Efter första dosen fick jag vansinniga ryggsmärtor och fick då utskrivet morfin...som jag bara grät av, så det ville jag inte ha. Ist fick jag Norspanplåster...som funkade kanon !
Tills dom gav mig gallkolik...suck !
Åkte in på akuten och fick till slut en Voltarenspruta så det lugnade ner sig, men fick så ont av själva sticket att jag fortfarande känner var den sattes...och det var 1 juni !
Efter dos 4 blev jag mest bara trött...rent av utslagen. Vilade mig genom dagarna men hade inte så ont...jaaa förutom i benet.
Och förra veckan började jag känna att svanskotan smärtade väldigt mycket. Domnade även av runt den...så igår åkte jag in till VC och vidare till akuten igen och efter några timmar där så konstaterades det att jag hade en muskelfästesinflammation vid svanskotan.
En orsak till att man får det är Fibromyalgi. Jag är inte diagnosticerad med det, men enligt lillasyster som är det, så har jag det med. Har bara inte orkat ta tag i den sjukdomen oxå...
Så, iaf, det blev en kortisonspruta och hem för vila...
Och nu väntar jag mest bara på att det ska släppa. Värken har lindrats något och domningarna kanske lite...men vil ju bli av med allt ! Men det skulle ta nån dag enligt doktorn.
Håller på att vara väldigt less på värken med vad ska man göra ?!? Tål ju inte så mycket värkmedicin och har heller ont än blir groggy. Men tänkte försöka att få komma på nåt hälsohem med smärtbehandling...vore nog klockers för mig !
I fredags var det så dax för ny scint så maken följde med som sällskap då det är en lååååååång väntan mellan spruta och scint.
Och nu är det bara att vänta på svaret som kommer den 25...
Denna jävla väntan ! Men jag börjar att bli van den oxå... Tänk vad man kan vänja sig med !
Trodde väl aldrig att det skulle gå att leva med cancer som jag nu gjort så länge. Och förhoppningsvis ska det bli ännu längre... Jag tänker inte ge upp än !
Men visst blir det lite andra prioriteringar i livet...
Då man inte har så mycket annat att ge än tid, så är det den jag försöker att ge till de mina. Även om mycket tid går åt att bara vila och klara det dagliga.
Men tiden känns ändå viktig, då man inte vet hur mycket som finns i den potten heller...
Visst har vi blivit lite mer ensamma sen jag blev sjuk då jag inte orkar vara med på saker som man gjorde förr. Och så tror jag att en del hellre backar än att våga möta sjukdom...tyvärr ! För det smittar inte ;)
Men jag/vi kämpar vidare...och det är ju inte bara jag som är drabbad. Det drabbar ju hela famlijen och även vännerna såklart. Och nu hoppas jag bara på ett hyfsat resultat av scinten. Att cancern minskar är väl att ta i men att den inte växer mer vore ju helt underbart !
Rapporterar så fort jag fått svar !
KRAAAM EVA
