CANCERTANTEN :)

Välkommen hit alla vänner !
Här är min historia om min sjukdom...från dag 1 till det att jag började blogga ( för sen finns det mesta på den vanliga bloggen ).
Har tagit ett tag att skriva ner allt och sen att bara våga släppa det också. Men nu är den ganska klar och jag hoppas att nån därute kan få styrka av det jag har att berätta...

Så här är den :


CANCERN

Vi är en stor familj, eller så var vi det innan Micke gick bort.
 
Jag hade Cecilia och Thomas och Rolle hade Micke, Ronny och Carola när vi träffades. Tillsammans fick vi så vår efterrätt, Edith i januari -98.
Mickes död året innan jag blev sjuk hade påverkat familjen nånting oerhört. Vi hade insett värdet av varandra och även att inget är för evigt.
 
Micke, 25 år, fick en hjärnblödning och dog den 25 april 2001.

Han och hans Linda hade precis skrivit på pappren för ett husköp och väntade barn i augusti. De var så lyckliga och hade förlovat sig 010101 utan att tala om det för någon. Det skulle vi alla bara få märka. Men det gjorde inte vi förrän det var för sent. Allt var så tragiskt och sorgligt så det går inte att beskriva i ord. Vi gick omkring som i en mardröm som vi inte kunde vakna upp från.
Att förklara för Edith, då 3 år, att Micke blivit en ängel var inte lätt.
Ingenting var lätt och jämfört med detta var ingenting annat tungt. Vad kunde hända som var värre än detta? Ingenting....


18 mars 2002

En vanlig dag.
Edith, 4 år, var på dagis och Cissi, 16 år, och Tomme, 17 år, var på skolan. Rolle var uppe på Jävregården och jobbade på, precis som vanligt. Nu hade ju inte det här året varit precis som vanligt. Efter Mickes död hade ingenting varit som vanligt. Men efter omständigheterna så var dagen vanlig i alla fall.
Jag hade just tagit mig en kopp kaffe och satt och halvfrös med armarna i kors över brösten.
Då kände jag den.

En knöl i högra bröstet.

Jag blev alldeles kall och fick lätt panik. Fortsatte att undersöka mig och se om det bara var inbillning, men icke det. Den satt där den satt och kändes faktiskt ganska stor tyckte jag.
Slängde mig på telefonen och ringde Rolle.

"Vad gör man?"
Han tyckte att jag skulle ringa till vårdcentralen och höra med dem.
Sagt och gjort. Jag ringde direkt dit och förklarade mitt ärende. Fick prata med en sköterska på tidsbeställningen och fick till svar:
"Det är väl ingen panik eller..?"
Panik var just då det enda som jag kände.

Hon ville i alla fall att jag skulle ringa igen nästa morgon så skulle jag få en tid då kanske.
Kände bara att det klarade jag inte av. Jag kunde inte vänta till nästa dag. Jag ville prata med någon på en gång.
Försökte att lugna ner mig och tänka till lite.
Syrran! Hon hade varit och gjort en mammografi för nåt år sen då hon upptäckt en knöl i bröstet. Nu visade det sig bara vara mjölkkörtlar, men hon visste nog.
Ringde Liza och hon sa att man kan ringa direkt upp till mammografin i Sunderbyn. Man behövde inte gå via vårdcentralen. Perfekt.

Alltså ringde jag dit och fick prata med en sköterska där som visste vad det handlade om. Hon frågade ut mig om knölen och gav mig en tid om en vecka. Inga problem eller konstiga funderingar där utan klara besked om vad som skulle göras ifall det nu var någonting. Då skulle det tas prover direkt ur knölen för analys.

Det blev en ganska lång vecka. Jag hade ju gärna kommit på direkten då jag ringde. Jag var ut på internet och läste allt jag fick tag på om bröstcancer och knölar i bröst och blev faktiskt ganska lugn. Man kunde göra rätt mycket idag mot vad de kunde på 50-talet då min mormor dog i bröstcancer.

Vad jag hade lite problem med att förstå, och det har jag än idag, det är varför jag inte känt knölen tidigare. Nu kändes den hela tiden. Jag kände den med armen för den låg på utsidan av bröstet. Hur hade jag kunnat missa den???? Det kan jag inte begripa. Speciellt då jag duschade, då var det väldigt lätt att känna den. Vad hade gjort skillnad om jag hittat den tidigare ( om det nu skulle vara allvarligt ) ?

Och hur skulle det bli med vår Spanienresa i höst? Vi hade sparat för att kunna vara borta i 4 veckor då jag skulle fylla 40 år och resan var ju redan bokad och betald. Åsa och Tomas skulle också följa med och stanna i 3 veckor över hans 30 årsdag. Nåja, man ska ju inte måla fan på väggen, men nog funderade jag alltid.

25mars 2002

Så äntligen var det måndag. Åkte själv iväg till Sunderbyns sjukhus. Jag skulle vara där kl.15.30 och jag var där i mycket god tid ( som vanligt då det gäller tider och mig ). Fick alltså vänta ganska länge innan det blev min tur.
Fick så äntligen komma in och göra mammografin.
Hade aldrig gjort det tidigare ( skulle bli kallad till hösten då jag skulle fylla 40 ) så jag visste inte vad som väntade mig. De flesta jag pratat med hade sagt att det gjorde ganska ont när de plattade till brösten, men det kände jag inte alls.
Hon tog några bilder av varje bröst och sen fick jag gå ut och vänta. Sen ville hon ta mer bilder på det högra bröstet och sen ännu fler, så jag förstod redan då att allt inte var normalt.

Så till slut fick jag träffa läkaren och han sa direkt att det var en knöl som skulle tas bort, för att knölar ska man inte gå omkring med. OK, tyckte jag.

Sen var det då provtagningen. Det togs 2 olika prover. Det första gick ganska bra men vid andra provet kände jag bara att tårarna rann. Dels för att det gjorde ont och dels för att jag farit ensam trots att Rolle erbjudit sig att följa med ( ja, även min kompis Åsa erbjöd sig det ). Det hade faktiskt varit väldigt bra att ha någon bredvid sig just då, för jag kände mig mycket ensam.

Efter provtagningen, om nu läkaren konstaterat att knölen ska bort, brukar man få gå direkt till kirurgen och prata med den läkare som ska operera. Både göra en undersökning och få information om hur operationen går till.
Men som vanlig, med min otur, gick inte det.
 Klockan hade hunnit bli för mycket och personalen fanns inte kvar. Tyvärr, så det var bara att åka hem och vänta på en tid för den undersökningen.

Nu är det en liiiten bit att köra hemifrån och till Sunderbyn - enkel väg ca 8 mil - så det hade varit väldigt bra om jag fått prata med läkaren redan vid första besöket, men allt kan ju inte klaffa precis som jag vill.
Ringde hem så fort jag kom utanför lasarettet och berättade vad som hänt. Försökte att hålla tillbaka mina tårar och inte göra dem hemma mera oroliga än de redan var. Rolle var ganska lugn, åtminstone hördes det då inget annat i telefon och han sa att jag fick berätta mer när jag var hemma och att jag skulle köra lugnt och försiktigt hem.

Resan hem gick bra och jag hann väl smälta lite av allt som hänt och vad som skulle hända. Det var som om någon visste vad jag behövde, för både på resan upp och resan hem spelade de på radio min favorit "Drops of Jupiter" med Train.

Väl hemma så kändes det mycket bättre. Nu visste jag att det var nåt som skulle opereras bort och innerst inne visste jag redan då att det var cancer, men man hoppas ju alltid att man ska ha fel.
Jag berättade för barnen vad som skulle hända och att det kunde vara cancer. Och att om det var så, då kunde det bli både cellgift och strålning.
Det stramade och ömmade ganska mycket i det lilla såret på bröstet, så jag tog mig ett par värktabletter innan jag la mig.


26 mars 2002

Hade svårt att vänta tills de skulle höra av sig från kirurgen, så jag slog dem en signal istället. Sjukhuset har en speciell bröstsköterska som jag skulle prata med.
Hon hade just fått mina papper och hade såklart inte hunnit kolla upp några tider eller så, men hon skulle höra av sig så fort som möjligt.
Hon ringde efter ett tag och frågade om jag kunde komma dit i morgon onsdag.

"Javisst, jag kommer på stört om ni vill."
Jag fick hennes direktnummer om jag hade några frågor eller funderingar så var det bara att ringa på en gång, så skulle hon försöka att ge svar.
Skönt, nu hade jag en tid hos läkaren också. Det kändes bra. Allt rullade på i ganska bra takt, för när det händer nåt sånt här så vill åtminstone jag att saker och ting ska hända snabbt.
Den kvällen hade vi möte i vår turistgrupp för byn, men jag var nog ganska okoncentrerad på det. Allt snurrade bara runt mitt bröst.

Grubblade lite hur jag skulle göra med mamma och pappa. De var nere i Spanien och jag ville inte oroa dem innan jag visste helt säkert. Kollade med mina systrar och vi bestämde att jag skulle vänta tills jag visste exakt vad det var. Annars skulle säkert mamma vilja komma hem och det kändes inte nödvändigt.


27 mars 2002

Onsdag morgon och jag ville åka direkt till Sunderbyn, men jag skulle inte vara där förrän kl.13, så det var bäst att ta det lite lugnt.
Rolle var påskledig och lillan skulle också vara ledig från dagis nu över påsk.
Jag for hur som helst ensam upp, för jag kände att detta skulle jag fixa själv. Varför vet jag inte riktigt men så kändes det i alla fall.
Så här i efterhand hade det inte varit dumt att ha gubben med, men men.
Var där i god tid, så jag fick vänta ett tag. I väntrummet träffade jag ett par som jag känner sen jag var liten. Hon är dotter till mamma och pappas goda vänner. Vi satt och småpratade lite om min morfar och annat gemensamt tills det var dags att gå in.

Läkaren var en ganska ung kvinna. Mycket trevlig och jag kände mig lugn.
Hon undersökte mitt bröst och sa att det skulle opereras, men det visste ju jag redan. Hon förklarade hur operationen gick till. Att de skulle ta en tårtbit ur bröstet om det såg bra ut och att jag knappt skulle märka det sedan. Nu hade jag inga som helst bekymmer med det, även om hela bröstet skulle försvinna så var det helt oviktigt för mig. Huvudsaken knölen försvann. Hon förklarade att om det skulle vara cancer i knölen så skulle det tas bort lymfkörtlar också. Allt för vidare analys.
De tog massa blodprover också, bl.a. leverprover för att kolla att de värdena var bra och att inget spridit sig dit.

När jag var klar där fick jag prata med bröstsköterskan igen. Fick en operationstid om 2 veckor, onsdag den 10 april. Hon berättade lite mer om operationen och att jag skulle få de första provsvaren innan operation. Om lymfkörtlarna måste tas, så skulle jag bli kvar över natten eftersom jag i så fall hade ett dränage i armhålan.
Fick svar på de frågor som jag hade och kunde sen åka hem för att fira påsk i lugn och ro.


Påsken 2002

Hade planerat lite för påskhelgen och det var bra. Jag kände mig faktiskt väldigt lugn efter läkarbesöket. Det är klart att jag funderade en del, men ändå var det ett stort lugn som spred sig i hela kroppen.
Konstigt egentligen, då man tycker att jag skulle vara helt uppriven och chockad, men jag var kolugn.

Hade fortfarande inte berättat nåt för mamma och pappa. Tänkte att om det inte skulle vara nåt alls, så skulle jag ju bara oroa dem. Jag skulle vänta till efter operationen. Då skulle jag ha lite mer kött på benen och kanske kunna lugna dem lite bättre.
Det är alltid svårt att berätta såna här saker, speciellt då de inte är hemma. Ifjol då de var där nere så dog ju Micke och det var jobbigt det med. Att inte ha sina föräldrar nära när man inte mår bra är jobbigt. Speciellt då jag är en "avpraterska". Jag vill prata om allting som är jobbigt för att kunna gå vidare och mamma har fått lyssna på en del. Förklarade för barnen också varför jag inget sagt till mormor och morfar och de tyckte också att jag gjorde rätt.

Skärtorsdag var vi bjudna ner till grannarna Åsa och Tomas på lite påskmat. Gott och trivsamt och bra att allt inte bara snurrade runt bröstet.
Långfredagen hade vi bett hit Cissis svärföräldrar och det var samma där. Såklart det blev lite snack om det, men inte överdrivet mycket.

Vi kom ihåg att ändra till sommartid på påskaftonskvällen och allt flöt på ganska normalt.

Helgen efter var vi bjudna på lyxärtsoppa ner till Micke och Anita i Jävrebodarna. Lyxärtsoppa betyder att det är fläskfile istället för rimmat fläsk i soppan och det är mycket gott.

På måndagen innan operationen skulle sonen börja med körkortsteorin och det gick fint. Spännande att äntligen få komma igång med det efterlängtade körkortet.


10 april 2002

Cissi och Tomme hade fått ta ledigt från skolan så att de kunde vara hemma med Edith. Vi skulle ju åka vid kvart i sex på morgonen och kunde alltså inte lämna henne på dagis innan. Klockan 7 skulle jag vara i Sunderbyn och operationen skulle bli vid 8.
När vi kom dit så fick jag ett eget rum och fick också byta om till operationskläder.

Läkaren kom in och berättade att det var cancer i knölen och att det alltså skulle bli frågan om att ta bort lymfkörtlar också. Då tyckte jag direkt att då kan ni väl ta hela bröstet, men då sa hon att det vill man helst inte göra. Det är alltid bättre att bara ta bort knölen med omnejd.
Pratade med Rolle om provsvaret ( det svaret var jag ju redan inställd på  ), men jag tyckte att det var lika bra att han åkte hem. Jag skulle ju ändå bli kvar till imorgon och han gjorde mer nytta hemma med barnen än att sitta här och vänta på mig medan de opererade.

Strax före 8 rullade de iväg med mig. Allt gick väldigt fort. Fick nål för sömnmedlet och de "dukade" upp allt. Somnade faktiskt fortfarande lugn...

När jag vaknade upp igen var det över.
Knölen var ca 3,5 cm stor och de hade tagit bort 9 lymfkörtlar. Allt skulle nu skickas på analys och jag skulle få en tid om 2 veckor för att få veta svaret.
Jag hade ett dränage i armhålan och det var lite besvärligt när jag skulle upp på toa och så, men det gick bra.
Ringde hem och pratade med gubben. Han tyckte det var skönt att operationen var över men nu var det alltså dags för ny väntetid.

Jag sov nog ganska mycket den dagen. Systrarna ringde och frågade hur det var. Förklarade läget för dem och de var såklart oroliga. Både för mig men även för dem själva.
Eftersom mormor dog i bröstcancer så kunde det ju vara en ärftlig variant. Det kändes inte speciellt bra med tanke på att vi alla tre systrar har flickor själva också. Liza har tre döttrar och Mia har en dotter och jag två. Men sånt måste ju kollas upp ordentligt. Måste väl gå att få fram mormors journal och jämföra. Även om det är länge sen hon dog. Har inte hört att mammas systrar har haft nåt strul med brösten, men det måste kollas upp.


11 april 2002

På morgonen fick jag bli av med dränaget. Skönt för det var lite i vägen.
Skulle få åka hem vid lunchtid så jag ringde hem och bad om hämtning. Rolle skulle dyka upp vid 11-tiden.

Fick prata med en sjukgymnast. Det var väldigt viktigt att träna upp armen så fort som möjligt så att jag inte skulle få t.ex. lymfödem. Jag fick ett träningsprogram och sen ville de att jag skulle komma dit för att visa upp mig när jag skulle på återbesök.
En kurator kom också dit och sa att om jag behövde prata så fanns hon där.

Fick en återbesökstid om två veckor och så var jag redo att lämna sjukhuset.
Jag var lite stel och styv i armen, men ändå förvånansvärt pigg. Rolle var nog lite förvånad över att jag mådde så bra.
På vägen hem var vi och köpte ett Happy Meal åt lillan och pizza åt oss andra. Tänkte att det kan behövas nåt gott efter det här.
150 dagar kvar till vi skulle åka till Spanien. Hoppas, hoppas...

På kvällen kom det lite värk i armen, men jag trodde nog att det skulle vara värre. Jag hade absolut ingen känsel under armen och i armhålan och fortfarande är det inte bra.
Jag var noga och började träna armen efter mitt program. Gick hur bra som helst.

Nu var det bara att vänta till återbesöket för att få höra vad nästa steg skulle bli. Själv var jag inställd på både cellgift och strålning, men man slutar ju aldrig att hoppas.
Beslutade i samråd med mina systrar att berätta för mamma och pappa när jag fått svaret om två veckor. Det var inte lätt att inte säga nåt men det kändes ändå bra att vänta tills alla prover och analyser var klara.

Skulle skriva in i filofaxen vilken dag och tid det var för återbesöket då jag upptäckte att det var på torsdag den 25 april kl.11 som vi skulle vara där.
På pricken ett år sen Micke dog.

Det kändes inte bra. Pratade med Rolle om det och funderade om jag skulle ringa upp och be om en ny tid, men Rolle tyckte inte det.
"Nog fixar vi det" sa han. Annars kanske vi får vänta ytterligare någon vecka, och det var ju sant.
Alltså skulle vi få svaret den 25 april.


Vecka 16 2002

Det blev en lång vecka.
 Jag hade gärna fått alla provsvar på en gång. Att gå och vänta är väl det värsta som finns, speciellt på ett svar som jag i och för sig redan visste skulle bli dåligt.
Sonen skulle iväg och mönstra till Östersund så han for på måndagskväll.
På tisdagen hade vi möte igen i turistgruppen och diskuterade lite om vad som skulle vara intressant för de nya turisterna i byn.
Försökte att få tiden att gå och att leva så normalt som möjligt, trots denna negativa stress.


Vecka 17 2002

Tomme började övningsköra. Det gick bra enligt honom själv.
Jag hade en hel del panik inför torsdagen. Men det behövde ju faktiskt inte vara så dåligt som jag trodde. Men jag var i alla fall beredd på alla sorters svar.
På onsdagskvällen kom Krister och Monika hit med en orkide till oss. Det var ju ett år sen Micke gick bort. Vi hade inte sagt nåt om mitt bröst åt dem, så nu berättade vi. Det känns väldigt bra att kunna berätta om dåliga saker för ens vänner och att känna att dom bryr sig.
Att det inte bara är tomt prat och låtsad omtanke utan att det är äkta.
Jag är ju som sagt den typen som gärna vill prata och jag hade berättat för några nära och kära och jag kände att alla var oroliga såklart, men kände samtidigt ett himla bra stöd.

Vi hade bestämt att vi skulle åka förbi hos Linda och barnbarnet Oskar efter Sunderbyn. Han föddes på pricken fyra månader efter Mickes död, den 25 augusti och lyckan var stor. En underbar och go liten kille som ännu inte hade någon aning om vad som hänt.
Linda kunde ju behöva lite tröst en sån dag. Hon bodde i Norrfjärden, en bit norr om Piteå. Hon flyttade tillbaka dit efter Mickes död. Hon har en jättefin lägenhet på bottenplanet, helt perfekt för en småbarnsmamma.
LillOskar (som Edith kallar honom) skulle även bli 8 månader den dagen, så det kändes helt rätt att åka dit.


Torsdag den 25 april 2002

Dagen började inte bra.

Läste i PT på familjesidan om att det var 1 år sen Micke dog. Flera runor om honom. Rolle hade skrivit en jättefin dikt som vi skulle ha haft i tidningen, men det skulle ha kostat oss nästan 2000 kr att få in den, och vår ekonomi var inte på topp efter 1 års sjukskrivning för mig. Så vi struntade i den, och när han nu såg de andra som var insatta i tidningen så blev det lite kaos hemma hos oss.

Jag personligen är ju av den åsikten att jag inte behöver skriva i tidningen att jag sörjer, utan det gör jag ju ändå. Jag behöver inte springa på gravar och lägga blommor och tända ljus för att visa världen att jag sörjer en människa som inte finns här längre. Jag tänder hellre ett ljus här hemma och minns. Jag vet ju att Rolle har samma åsikt som mig, men det blev lite fel i alla fall.

Så här är den nu.
Man vaknar

Jag drömde vackra drömmar, men jag sov på tunna moln
och plötsligt sprack dom sönder, jag föll djupt ner i ett hål
Ja jag drömde vackra drömmar men blev väckt ur min sömn
och där stod jag mitt i verkligheten, vilsen, kall och stum

Och nere där på botten blev jag fast ett längre tag
När som bitterheten sög sig fast, tills jag vaknade upp en dag
Jag såg att runt omkring mig fanns det många som jag
Som väcks ur sina drömmar i ett endaste slag

När jag tänker tillbaka, ja då kommer dom igen
Alla fina glada minnen från din tid hos oss min vän
Och idag när bitterheten tränger på så tänker jag
Han har bara farit bort på en resa ett tag

Fastän meningen med livet den är svår att förstå
Ska du veta att du lämnat mycket efter dig ändå
Och jag tror nog att vart än din resa fört dig min vän
Så kommer vi på något sätt att träffas igen

Pappa



Så var det så dags.
Skulle vara hos sjukgymnasten kl.11 och hos läkaren kl.11.40 så vi åkte vid 10-tiden hemifrån. Fortfarande var Rolle lite uppriven och sa att han nästan skämdes för att inte vi haft någon minnesgrej i PT, men det lugnade sig så småningom.
Vi tog en fika i kafeterian, men jag minns inte vad.

När jag fick komma in på sjukgymnastiken så kollade han först att armen funkade bra och det gjorde den. Sen sa han att förmodligen så skulle jag glömma bort det mesta som han sa, eftersom jag skulle få mitt besked sen. Men det kommer jag då ihåg. Han pratade också om att jag inte skulle göra monotona rörelser med min lymfopererade arm och absolut aldrig mer tvätta fönster.

"Perfekt" tänkte jag. Det är ingen större förlust.
Jag skulle försöka att leva så normalt och vanligt det bara gick, men helst inte få några nålstick eller sår på min högra arm. Om det blev sår så skulle de rengöras ordentligt. Sen sa han säkert mycket mer viktiga grejer men dom är borta ur minnet. Jag var ganska fokuserad på svaret från läkaren, så allt annat for lite obemärkt förbi.

Så var det då dags att träffa läkaren.
Hon tittade på såret och tyckte att det såg mycket bra ut. Så berättade hon att det var mikroskopiska förändringar i 5 av 9 lymfkörtlar. Det betydde alltså att det måste bli både cellgift och strålning. Precis vad jag själv anat.

Jag kände faktiskt ingen panik eller ångest alls. Det var ganska skönt att få beskedet som jag trots allt väntat mig. Det är ju alltid så att dåliga besked är bättre att få än inga besked alls. Och nu visste jag alltså vad som skulle hända mig framöver. Hela sommaren och hösten skulle försvinna i ett rus av mediciner och stråldoser.

Bröstsköterskan berättade att cellgiftet brukar ges 7 gånger med 3 veckors mellanrum och att man nu får så bra mediciner mot illamåendet att man knappt känner det alls. Men det visade sig inte stämma.
Strålningen tar 25 dagar + någon extra dag för provtagning och sånt. Och då måste jag vara i Umeå under veckorna! Men det skulle ju inte bli förrän i oktober.
Hon sa att de skulle höra av sig från Umeå med en tid inom två veckor.
Vad skönt att allt flöt så snabbt. Det var ju bara drygt 5 veckor sen jag upptäckte knölen...

Jag och Rolle pratade ganska mycket på hemvägen om vad som skulle hända nu och hur vardagen skulle kunna flyta på. Men allt skulle nog gå att lösa rätt smidigt ändå.

Skönt att vi for förbi Linda så vi fick träffa lillOskar. En riktig sötnos. Helt otroligt snäll och han verkar vara väldigt nöjd med sitt lilla liv.
Klart, han har ju ingen aning om allt vad som hänt runt honom och var hans pappa är. Och den dagen han börjar förstå det, kan det ju bli lite jobbigt. Men det gäller att ta det på rätt sätt och inte göra för stor affär av det hela.
Att han hela tiden får höra berättas om pappa och vilken fin kille det var.
Att han hela tiden vet att pappa är borta men ändå är bredvid honom.
Att inte vänta med alla historier och fina minnen som vi alla har om Micke.
Sånt tycker jag är viktigt.


När vi kom hem började telefonen ringa. Det var syrrorna och svärmor, det var svägerskan och kompisarna.
Och så ringde Mimmi. Det är min älskade moster Elsa. Men vi kallar henne bara för Mimmi. Hon skulle bara berätta att hon skulle åka ned till Bosse i Stockholm och hoppades att vi alla mådde bra. Henne hade jag ju inte heller berätta för.

Så det blev ju en lite chock för tanten. Men hon hörde att jag var vid gott mod och att det inte var någon panik eller så, och då blev hon lite lugnare hon med. Vi pratade ganska länge och jag fick berätta allt om vad som hänt mig hittills och vad som skulle hända framåt. Hon funderade hur mamma hade tagit det hela och då sa jag att det får vi höra imorgon då hon ska få veta det. Hon tyckte också att det varit ett klokt beslut att vänta med att berätta det.
Förklarade för barnen om vad som skulle hända med mig och de tog det mycket bra.

Somnade faktiskt ganska gott den kvällen, trots allt.


26 april 2002

Lämnade Edith på dagis och åkte sen ner på stugan och kollade att allt var OK där.
Ringde så till mamma.
Sa att det var en sak som jag skulle berätta och sen bara kom allt. Äntligen !!
Jag trodde nog att det skulle vara värre för mamma, men det gick riktigt bra. Nu vet jag ju inte vad som hände när vi la på luren, men då hon hörde hur lugn jag var, så lugnade hon sig också.
Jag berättade precis vad som hänt och vad som skulle hända och varför jag inte sagt nåt tidigare och dom förstod. Tack och lov så hade de besök just den veckan av några väldigt goda vänner och det var bra.

Åkte in med deklarationen till skattemyndigheten i Piteå och handlade lite mat samtidigt.
Det var inte helt fel att strosa på stan själv och inte tänka nåt på sjukdomen. Hämtade lillan när jag kom från stan.
Fler hörde av sig, svågern och syrrorna igen och fler vänner.
Alla väldigt omtänksamma.

På kvällen kom Åsa och Tomas hit på ett vinglas, så då blev det lite snack om vad som väntade mig.


Lördagen blev en härlig utevarardag.
Rolle började flytta några rosa plattor som vi haft liggande bakom huset. Det är en typ av sandstensplattor med olika fossillämningar kvar. Han la dem på framsidan i vår trädgård och det blev mycket snyggt. Han kände nog att det var skönt att ha något vettigt att göra och inte bara sitta still och fundera.

På kvällen var det pubafton på Jävregården och Rolle tog en sväng dit. Jag kände inte alls för att gå och måste förklara för en massa onyktra människor hur jag mår. Nej, det tar jag hellre med dem när de är nyktra.
På söndagen så började Rolle att bygga ett insynsskydd/staket mot bilparkeringen/vägen. Det har vi pratat om att göra länge, men nu var det väldigt passande, trots att det kom regnskurar titt som tätt.
Det blev himla bra och snyggt. En fin inramning av både parkering och innergård. Faktiskt lite Dalarna över det.


Vecka 18 2002

På måndagen var jag in på mitt senaste jobb posten och pratade med tjejerna där. Jag hade ju varit sjukskriven redan ett år för all den värk som jag har i min vänstra arm och axel plus nacken så då jag sa att de inte behövde räkna mer med mig så trodde de ju att det var därför.
Så då var det bara att berätta där också. Jag trodde ju att de redan visste det men icke sa nicke.

På Valborgsmässoafton var Edith en stund på dagis medan jag försiktigt började räfsa lite bakom huset. Men det gick inte alls. Värk i båda armarna och nacken direkt, så det var bara att avsluta.
Åsa och Tomas kom hit och grillade lite korvar och sen åt vi pastasallad. Det regnade, så då det var dags för stora brasan i byn, då stannade vi hemma.

Första maj började lite mulet men klarnade upp. Bara 130 dagar kvar till Spanien.

På torsdagen åkte vi in till stan. Cissi gjorde lite hål i öronen -3st- och jag köpte mig en sport-BH. Det är lite svårt att ha något annat nu när brösten är olika storlekar. Den passade perfekt. Gud va skönt, det skulle jag ha gjort mycket tidigare.

Fick höra om en till som drabbats av bröstcancer. Varför är det alltid så? Annars skulle jag nog aldrig fått veta det, men i och med att man är i samma sits, så berättar alla sånt för en. Men så är det nog oavsett vad det än gäller.
Pratade med mamma och allt var bara bra med dem.
Sol och härligt väder hela helgen.


Vecka 19 2002

På måndagen hade jag utvecklingssamtal för Edith på dagis och allt var bara bra och positivt. Skönt då det är så mycket annat som är negativt i huvudet på mig.

På onsdagen var det ett år sen Mickes begravning. Tungt.
Cissi for till Jocke och Tomme hos Linnea och vi var bjudna till Mia och Per på grillafton. Först så snickrade Rolle och Per lite. Det var en taklist som skulle på plats. Det var fint väder och när vi kom hem var klockan bara runt halvtio, så då skjutsade jag upp Rolle till Fågelträsket. Lärtan, vår granne har en liten barack där och det var visst herrmöte eller nåt liknande just ikväll.

Flygardagen bjöd på otroligt fint väder. Jag solade och myste hela dagen och Rolle höll på med båten.

På fredag ringde de från Umeå.
Jag skulle dit på onsdag för provtagning och läkarbesök och på torsdag för min första dos av cellgift, så jag måste ta bussen ner på tisdag kväll. Nervöst. Hotellrum var bokat och allt var klart. Skönt ändå att få komma igång med eländet, det skulle ju ändå göras.
Ringde och kollade upp busstiderna och såg att jag kunde ta en buss som gick från Jävre 19.25. Då skulle jag vara i Umeå mellan tio och halv elva.
På kvällen var det dags för lite surströmming här hos oss. Familjen Lundmark och familjen Berg var här. Lite knytis är enkelt att ordna och ett bra och billigt sätt att träffas och umgås. Det var trevligt och himla gott !!!

Lördag var vi bjudna till Källbomark och Cissis svärföräldrar. Det var mycket gott och trevligt och efter maten for vi runt och tittade lite. Källbomark är ett ställe som man inte visste att det fanns innan Cissi träffade Jocke. Men vilket vackert ställe.

+19 grader var det på söndagen.
Rolle sjösatte båten ( rekordtidigt för ovanlighetens skull ) och det var mycket bra i och med värmen. Annars skulle väl den ha torkat sönder ordentligt i solen. Perfekt nu kan vi snart åka ut till vår lånade stuga på Bergön.

Våran granne Lärtan åkte in akut med dubbelsidig lunginflammation och allmän blodförgiftning. Han hade haft en sänka på 500 när han kom in. Rolle sa att han varit dålig när de var uppe i Fågelträsket i onsdags, men det var ingen som tänkte mer på det. Det var gott om förkylningar och hosta just då.
Han fick ligga där i flera veckor och sen var han sjukskriven hela sommaren. Tur att det gick väl.


Vecka 20 2002

Började veckan med att sakta men säkert röja ur vår barack. Usch, vad mycket grejer som vi samlat på oss!
Kusin Gunnar och Karin var hit och hälsade på.

På tisdagen höll jag mig sysselsatt med allt möjligt bara för att inte tänka så mycket på vad som komma skall.
Bussen var som vanligt lite sen, men körde in allt och mer därtill. Visste ju inte riktigt vart jag skulle hoppa av eftersom jag aldrig varit på lasarettet i Umeå. Men jag chansade och kom rätt. Det gick ju liksom inte att missa.
Hotell Björken heter patienthotellet och ligger bara ett stenkast från lasarettet. Fick ett stort och fint rum, ringde hem och kröp sen i säng. Lite svårt att sova, men det blev då några timmar i alla fall.

Frukosten serverades klockan 7 och sen en kort promenad till onkologen. Jag skulle vara där kl. 7,45. Där fick jag även dagens program:

8.00 Nukleär medicin för kontrastvätska
8.30 EKG på fys.lab
9.00 Lungröntgen
10.50 Nukleär med för skelettröntgen
Sen lunch och läkarbesök.

Allt gick bra och cancern verkar inte finnas någon annanstans i kroppen. Tack och lov ! Läkaren tyckte inte att vi skulle avboka Spanienresan än. Han sa att det kunde vara bra att ha nåt att se fram emot och att jag hur som helst skulle få läkarintyg och alla pengar tillbaka om vi nu inte kunde fara.
Köpte lite gott till kvällen. Kände att jag nog behövde det.

Frukost på torsdag morgon och sen iväg på behandling kl.8.30.
Det tog 2,5 timme och sen ville de ha nya bilder på mitt bäcken. De hade visst blivit lite suddiga den första gången. Blev såklart lite nervös, men det visade sig inte vara nåt alls.
Jag åt lite sallad till lunch och kände redan då ett litet lätt illamående...

14.20 gick komfortbussen hemåt och vi "ungdomar" skulle sitta där uppe. Det visade sig inte vara så smart för mig. Började må ordentligt illa och försökte att hålla igen. Andades lugnt och trodde att det kanske skulle gå väl, men efter Skellefteå då gick det inte längre. Rusade ner på toan och spydde som en tok. Inte trevligt alls. Jag hade en taxi från Piteå hem till Jävre och mådde inte bra.

Men det var skönt att komma hem. Låg i soffan och spydde hela kvällen. Jag som trodde att det här skulle gå så bra och jag skulle hämta mamma och pappa imorgon på Kallax flygplats. Pyttsan, det skulle nog knappast gå.

Rolle fick åka och hämta på flygplatsen medan lillan var på dagis och jag låg hemma och mådde illa.
Det var skönt att se mamma och pappa igen. De kom förbi en snabbis innan de åkte hem till stugan.
Blev faktiskt lite bättre när jag åt lite middag, men usch och fy vilket lidande!!
På kvällen åkte Rolle ut med båten en sväng. Han behöver nog också få vara i fred och tänka lite. Det är ju inte bara i mitt huvud som det är lite kaos.

På lördagen, pingstafton, kände jag mig mycket bättre och Edith var bjuden på kalas hos Liza och Tomas. Deras yngsta skulle fylla 6 år om några veckor, men då skulle de vara i Spanien, så kalaset blev nu i stället. Körde in till stan och Edith köpte en present. Allt gick fint och jag åt till och med lite tårta.
Handlade efteråt också det utan illamående. Skönt.
Grillade flintastek senare på aftonen. Riktigt gott!!

Pingstdagen mådde jag mycket bättre. Åt tabletter mot illamående, Zofran och Primperan.
Jag var ute lite grann och på eftermiddagen var vi bjudna på mat på stugan. På kvällen blev det ny båttur för Rolle. Han var ut och rekade lite i stugan på Bergön. Vi måste fixa ut några sängar och en hel del grejer, men vad gör det. Det skulle nog bli skönt där i sommar.


Vecka 21 2002

På annandag pingst åt jag bara 1 Zofran och lika på tisdagen. Onsdag var jag helt utan medicin och det känns precis som vanligt igen.
Började att fundera när håret skulle lossna. Läkaren sa att efter ca 2 veckor faller det. Syrran skulle få klippa av mitt lååånga hår den veckan, det var nog lättare att tappa ett kort hår än ett långt.

Rolle körde sängar och en massa annat behövligt ut till stugan på Bergön. Vi hade planerat att vara där till helgen och det fattades lite grejs där. Han städade och putsade och fick i ordning det mesta. Resten skulle jag fixa till helgen.

Jag hade skrivit på för att vara med i en undersökning nere i Umeå och då måste jag ta blodprov tre gånger under dessa veckor. Det var för att se när mina vita blodkroppar var som lägst. Så på fredagen var det dags att åka in till Hortlax VC och ta första provet

Cissi åkte iväg för att göra minilumpen över en helg. Endast för tjejer. Det var visst kanonkul. De fick åka helikopter och bergsklättra och allt möjligt. Kul att kidsen provar på lite.

Lördag var det premiär för oss att fara ut och sova på Bergön. Gud så skönt. Vi bara myste och pyste och hade det bra. Detta skulle visa sig bli helt perfekt för våran konstiga sommar. Att kunna åka ut dit och göra ingenting och bara slappa och umgås och njuta av de dagar då jag mådde bra.

Söndag, Mors Dag, tog vi en tårta och gick över till Åsa och Tomas för att bjuda dem, men där var det magsjuka, så vi skar bara av halva tårtan och gick tillbaka till vår lånade stuga.

15 v kvar till Spanien. Undrade just om vi kunde fara. I så fall skulle det bli ett uppehåll innan min sista cellgiftsdos.....vi får se, men det verkar inte lovande.


Vecka 22 2002

Blodprov på måndag och onsdag och syrran klippte av mitt långa hår. Nu blev det riktigt snyggt. Synd bara att det kommer att ramla av snart. Jag kände absolut ingen ångest över det närstående håravfallet. Det enda var att jag var lite spänd över hur jag skulle se ut och hur Edith skulle reagera över att se mamma flint. Annars var jag helt lugn, herregud, håret kommer ju tillbaka.

Denna veckan skulle Cissi också tatuera sig. Jag hade varit in på studion och givit mitt tillstånd för det. Hon skulle göra ett drakhuvud bakom axeln och det hade då inte jag några problem med. Tomme gjorde en på hela överarmen förra året och det var samma sak då.
Den blev jättefin, men Edith tyckte att den var lite pjuttig. Hon hade trott att det skulle bli en drake över hela ryggen och var lite besviken.

Jag har alltid velat tatuera mig också, men har aldrig kommit på rätt motiv. Såg en rolig en för nåt år sen, med en handlingslista och tänkte att en liknande vore perfekt för en listoman som mig, men då var det så många som gjorde den och då tappade jag intresset och nu vet jag inte alls. Det finns viktigare saker i livet än det. Men man vet ju aldrig......

På fredagen var det 100 dagar till Spanien och det kändes inte speciellt hoppfullt, men.....

Vi åkte ut på stugan och hade det väldigt gott. På lördan hämtade Rolle ut Gunnar och Karin och Krister och Monika. De skulle stanna till nästa dag och vi skulle bara ha det trevligt. Äta och dricka gott. Och så blev det. Det var kanonväder hela helgen. Solen var het och vindarna varma. Skönt med nära vänner när livet inte riktigt går som man tänkt sig.

Det var även den helgen som mitt hår dog.
Innan vi åkte ut på fredan så tvättade jag håret och då var det precis som vanligt, men på lördag morgon kändes det helt dött. Alldeles matt och strävt och det bara lossnade i stora sjok. Jag hade med mig en liten sax för jag visste ju att det skulle hända när som helst. Nu passade det ju bra då Monika kom. Hon snaggade av mig så kort det bara gick och sen hade jag ju min keps. Tänkte att Rolle skulle få raka av mig resten lite senare, beroende på hur snabbt det lossnade.
På måndag skulle jag få cellgift nr 2.


Vecka 23 2002

Vi skulle vara i Umeå klockan 9.10 så vi lämnade Edith hos mormor och morfar på stugan vid 6.30. Rolle skjutsade mig för det där med buss kändes inte alls kul.
Vi var framme i god tid och först togs det prover och sen var det läkarbesök. Allt var bra men dom tänkte öka dosen lite efter mitt blodprovssvar. Det hade sjunkit bra men kunde gå ännu lägre.

Sen gick vi en promenad ute runt sjukhuset och Rolle visade mig vart han gått och tänkt och gråtit när Micke låg här för ett år sen. Det kändes bra att veta hur det såg ut och var han varit när han hade det så vansinnigt jobbigt. Jag var ju inte där bredvid honom då, utan hemma och försökte sköta marktjänsten där vilket inte var det lättaste heller med alla svåra telefonsamtal som skulle göras. Men jämfört med vad de gick igenom där nere i Umeå så var det ju inget.

Det var i alla fall skönt att ha sett sig runt i området lite och vädret var fortfarande strålande. Den här våren och försommaren tror jag tog alla rekord. Kanonväder och värme hela tiden. Varje dag och sen skulle det ju visa sig att det bara fortsatte hela sommaren och ända in på hösten.

Efter vår prommis så gick vi och åt en räkmacka och drack en kaffetår. Gott att få lite i magen innan behandlingen.
Sen upp och fick dos nr 2.
Rolle gick för att kolla om det gick att få fram nåt mer om Mickes donationer, men lyckades inte. Så han kom och satt bredvid mig under hela tiden. Skönt att ha nån att prata med och att känna sig lugn bredvid.
En sköterska frågade hur jag mått efter den förra dosen och sa att den enda fördelen med att må så illa efter cellgiftet var att då vet man att det tar ordentligt. En tröst i allt elände.

Allt gick precis som det skulle och efteråt köpte vi oss varsin glass och sen drog vi hemåt. Om jag nu skulle börja må illa så var det ju skönt om vi skulle hinna hem.
När vi kom till Skellefteå var jag hungrig så vi köpte oss en korv på Statoil. Gott, men det hade börjat kännas lite i magen och vi skyndade vidare. Hämtade lillan och sen hem.

Mycket riktigt, samma sak igen. Spydde hela kvällen och mådde tjuvtjockt. Försökte att få i mig lite fil på tisdag morgon men det kom bara upp. Tog medicin, men kände ingen effekt alls. Samma sak onsdag och torsdag var jag så svag att jag knappt kunde gå.
Ringde min läkare i Umeå och han tyckte att jag skulle åka in akut på lasarettet i Piteå. Han skulle ringa och förvarna att jag var på väg. Jag sa även då till honom att jag ville hoppa av studien och få mitt cellgift i Piteå istället. Kände att det blev för jobbigt att åka till Umeå var tredje vecka.

Sen ringde jag till Rolle och han kom och skjutsade in mig. Då vi åkte hemifrån var det 33 grader i skuggan och det hängde faktiskt lite åska i luften. Maken fick hjälpa mig både in och ut ur bilen, för jag orkade inte gå själv. Otroligt att man kan bli så enormt svag.

Strulade lite när vi kom in så klart. Vilken avdelning jag skulle höra till och till slut enades de om att det var kirurgen eftersom jag var bröstcanceropererad. Fick prata med en läkare, men vi hade lite svårt att förstå varandra då hans svenska inte var den bästa.
Men så småningom beslutades det att jag skulle bli inlagd och få dropp mot uttorkning. Det kändes himla skönt och jag blev lagd på ett fyrabäddsrum. Nåja, det hade ju varit skönare med ett eget rum, men inget annat fanns.

Kände mig mycket bättre redan nästa dag, men fortfarande orkeslös. Mitt hår höll på att göra mig tokig, så jag frågade en sköterska om hon hade tid och möjlighet att hjälpa mig att raka av eländet, så det fixade hon.
Oj så skönt! Äntligen av med det där döda håret som bara lossnade och kliade. Lite annorlunda kan man ju påstå att jag såg ut, men mig störde det inte alls. Alltså blev jag helt flintskallig på examensdagen.

Synd att det just var den veckan som jag var dålig. Vi har en tradition att mamma och pappa alltid brukar bjuda ut oss hela skocken, alla barn och barnbarn, på en restaurang vid Pitsundsbron på examensdagen. De har världens godaste fläskfile Oskar som jag alltid brukar äta, men den här examen fick dom fara utan mig.

Nu var det ingen större fara. Jag hade då inte orkat med nåt restaurangbesök, så det kändes inte farligt.
Läkaren och en sköterska hade föreslagit att man skulle operera in en venport på mig då jag i normala fall är ganska svårstucken. Och det hade ju inte blivit bättre nu när ena armen inte fick stickas i längre och jag även var uttorkad. Så jag skulle få en tid ev. nästa vecka. Inga problem, det skulle bli bra.

På lördag morgon frågade sköterskan mig om jag ville ha permis över helgen om jag kände att jag orkade. Självklart ville jag det. Så Rolle och lillan kom in och hämtade mig. Edith blev först lite blyg då hon såg att mitt hår var borta, men det gick över på några sekund. Tonåringarna tyckte att jag såg stenhård ut med mitt rakade huvud.

Det kändes skönt att få komma hem, men jag var ganska svag och yr.
Väl hemma så bestämde vi oss för att åka ut till Bergön. Så vi packade lite mat och kläder och åkte nästan direkt.
Oj så härligt. Tyst och fridfullt och inga måsten. Rolle tog hand om allt. Jag satt bara och vilade hela helgen och det var exakt vad jag behövde.
Edith hjälpte pappa att smeta in mig med raklödder på huvudet och sen rakade Rolle mig ordentligt. Jag satt ute på stranden i sanden nedanför stugan. Jag blev så slät och fin och det kändes riktigt bra.


Vecka 24 2002

Skulle vara tillbaka på lasarettet före ronden, så jag var väl där vid 8. Edith var på stugan hos mormor och morfar för dagis var stängt.
När ronden kom blev jag utskriven direkt och så fick jag en tid på torsdag för venporten.
Jag kände mig fortfarande lite snurrig men lite bättre. Tänkte då absolut inte köra bil själv, så mormor och morfar och Edith kom och hämtade mig på lasarettet. De hade nåt ärende och sen for vi och åt lunch på MacDonalds. Edith var helnöjd och det var jag också.

På onsdagen var det kalas hos nästa kusin, Ellen, som skulle fylla 4 år om en dryg vecka. De skulle vara på väg till Spanien med bil då, därför kalaset nu. Jag satt mestadels i skuggan medan barnen badade i plastpoolen och lekte och det gick bra. Träffade en farmor till ett av barnen. Jag känner henne lite sen tidigare och nu berättade hon att hon också var bröstcanceropererad. För 14 år sen och det hade gått bra. Såna historier är väldigt sköna att höra då man själv är mitt uppe i det.

Jag minns att i våras strax efter jag fått besked om knölen så var det ett program på TV med Ingela Agardh om att leva med bröstcancer. Jag och Rolle såg det och tyckte det var väldigt bra och intressant. För det är ju så mycket som man funderar på men inte riktigt vet vem man ska fråga. Starkt av kvinnorna som var med att framträda, för det är lättare att ta till sig nåt om man ser ett ansikte framför sig.

Torsdag fick jag lov att vara fastande ifall det skulle behöva söva mig.
Först fick jag träffa narkosläkaren som skulle göra operationen. Han ritade på mig var han skulle sätta venporten och förklarade lite hur det gick till.
Själva operationen tog ca en timme och jag fick lite lugnande under tiden. Det gick bra och jag kände inget. Sen skulle jag röntgas för att kolla att den låg rätt och det gjorde den och sen var det bara att åka hem. Kände mig ganska pigg och det gjorde inte speciellt ont i såret heller.

Tomme började att sommarjobba i veckan på ett äldreboende i stan. Han trivdes mycket bra och hade fått ganska bra med tider i sommar. Cissi hade skolavslutning i veckan så hon skulle börja jobba på restaurangen i byn nästa vecka. Det kändes skönt att barnen fått sommarjobb så att de får tjäna sig en slant. Det behövs ju som sagt alltid.

På fredagen var distriktssköterskan hit och tog blodprov på mig. Skönt att slippa köra in till Hortlax bara för det.
Helgen tillbringades på Bergön, vår oas i detta kaos.


Vecka 25 2002

Måndag igen och dagen då syrran med familj åkte ut med bilen i Europa. De skulle ta god tid på sig ner till Spanien för att hinna se så mycket de ville och att barnen skulle ha roligt. På vägen hem skulle de ta biltåg en bit. Det måste bara vara kul och annorlunda.

Sen behövde de någon som såg efter huset och då Tomme sommarjobbade bara några hundra meter därifrån så passade det mycket bra. Han kunde bo där de kvällar då han jobbade lite sent och då det var svårt att ta sig hem. Han var helnöjd att få prova att bo själv lite grann i alla fall. Även om nu mormor och morfar var dit och fyllde upp frysen åt honom.

Jag för min del skulle in och ta blodprov igen, men sen får det vara nog. Nu hoppade jag ju av studien och då skulle jag slippa det här blodprovstagandet.
Pratade med min läkare nere i Umeå om förlängd sjukskrivning, så han fixade det åt mig.
Bokade även en taxi som skulle hämta mig och skjutsa mig till Piteå las för dos nr 3 på måndag.

På torsdan tog vi vårt pick och pack och drog iväg med båten till Bergön för midsommarfirande.
På midsommarafton skulle Kenneth, Katarina och Klara komma ut och äta en liten sillunch och sen på eftermiddagen skulle vi gå över till Åsa och Tomas för att grilla lite kött och ha det gott. Och på midsommardagen skulle Rolle åka in och hämta ut mamma och pappa på lite mat.

Men Katarina hade varit på dialys och orkade inte, så det blev bara Kenneth och Klara. Men det blev trevligt ändå. Gott med sill och en liten Nyköping. Flickorna lekte på och hade det roligt. Blev lite bad, men inte med hela kroppen.
Sen gjorde jag grillspett med grönsaker och spett med kött och starka korvar och så förbakade jag potatis i micron och gick över till Åsa och Tomas. Jag hade köpt en flaska kir som jag bjöd enbart Åsa på och frågade om hon kände igen det och hon svarade:

"Vilken nostalgitripp !! Precis som då man var ung".
Kir hade jag då inte druckit på år och dagar, men det var riktigt gott. Kallt och läskande.
Vi åt gott och drack också gott och hade mycket trevligt.
Ungarna busade nere i vattnet och blev lite blöta både här och där. Sen hade vi bilrace på deras altan, men Rolle vann hela tiden. Han hade fått den bästa bilen och fastän vi försökte att få byta med honom så gick det inte alls. Men kul var det.

Midsommardagen blåste det alldeles för mycket för att det skulle gå att få mamma ner i en båt. Så vi firade på Bergön och de fick fira på stugan. Nog gick det bra och nog skulle det väl bli så lugnt på vattnet någon annan dag så vi kunde få ut dem hit.
När vi åkte hem på söndagseftermiddagen så ringde de och frågade om vi inte skulle komma förbi och äta där. Vilket vi gjorde.


Vecka 26 2002

Taxi kom vid 7.30. Hon hade lite problem att hitta hit men det är det många som har.
Men det var inte speciellt svårt att hitta till avdelningen där jag skulle få min tredje dos. Det var på gamla förlossningen, som de styrande i Norrbotten beslutade att lägga ner vid nyårsskiftet. Det är inte riktigt klokt vad det finns "kloka" personer vid vårt landsting, speciellt då vårt BB var ett av Sveriges bästa.

Som vanligt var det först provtagning och sen en lång väntan, dels på provsvaret och dels på cellgiftet som tar nästan en timme att blanda. Allt var bra och jag fick min dos och fick åka hem. Och precis som tidigare så började illamåendet efter några timmar.

Låg hela tisdagen och fick inget behålla. Jag som skulle baka tårta, Thomas fyllde 18 år på onsdagen, men det blev inte. Mormor fick rycka in istället.

På onsdagen var jag så dålig att det blev akut inläggning igen. Precis som förra gången. Nu gick allt lite smidigare då de kände till mig och min sjukdom. Men det var inte kul att inte kunna vara hemma och fira den myndige sonen. De gav mig dropp och jag kände mig lite starkare på torsdag, men långt ifrån bra.

Fredagsmorgonen blev jag utskriven och fick åka hem. Skönt, fast jag var yr och ganska svag. Man känner sig alltid bättre medan man är kvar på lasarettet. Fast det är klart, där gör man ju inte speciellt mycket.
Tog det himla lugnt hela helgen. Rolle var tvungen att jobba så det blev ingen ö för oss i helgen. Det var den årliga fotbollsfesten Piteå Summer Games och det var helt uthyrt på Jävregården, så han var fast hela helgen.

På söndagen var vi ut till Norrfjärden och hälsade på lillOskar. Tog lite kort som skulle kopieras och skickas runt till släkten. Alla vill ju se hur han ser ut och hur han växer lillsnyggningen.

En liten kul grej var att på fredag kväll ringde det en man som bor ganska nära Jävregården. Han hade precis haft besök i sin trädgård av en björn ( den hade varit runt Pitebygden i flera dagar ) och sen hade den lufsat iväg genom skogen upp mot gården. Han hade hört att gården var uthyrd till många barnfamiljer, så han tänkte att det var dags för en varning. Han hade ringt polisen också.

Vi slängde oss i bilen och åkte direkt upp dit. Rolle hoppade ut och försökte att få alla att förstå att det inte kanske är speciellt nyttigt att ha barnen springande i skogen då det är en björn där. Alla tog det inte på allvar, men nu hade vi i alla fall varnat dem.
Sen körde vi runt en stund och tittade, Rolle var in och pratade med mannen som ringt och polisen som just precis hade kommit. Jag tror att polisen också körde upp på gården och pratade med dem som hyrde där.
Nåja det hände ju inget, men att den varit där det vet vi. Det finns fotobevis på det.


Vecka 27, 28 2002

Började känna att jag blev lite starkare igen.
Om jag då bara slapp värken i nacken och armen. Det räcker med en sjukdom tycker jag. Speciellt armen gör ju att jag inte kan göra nåt en längre stund. Jag får börja förbereda middagen på förmiddagen så jag kan ta det lugnt mellan varven.
Ska jag hänga tvätten får det bli i omgångar och vittvätt med mycket småtjafs i det får någon annan ta.
Ogräset ute i trädgården det är Rolles grej, det orkar jag inte alls.
Ska det städas så blir det i omgångar. Men det går då jag vant mig hur jag ska göra för att få så lite ont som möjligt. Men visst, ibland blir det ändå fel då jag bara måste göra något viktigt.

Helgen var vi så klart ute på ön. Lugnt och skönt.
Lördag var Rolle in och hämtade hela familjen Wallon och även mormor och morfar. Precis då de kom ut så kom även Gunnar och Karin och seglade med sin lilla, lilla båt. Ända från Nötön, vilket är en rejäl tur med en sån liten båt. De var på väg ut till Rebben, som ligger längst ut i vår skärgård, så då passade de på att ta några timmars paus ute hos oss.

Det blev en jättefin dag. Solen var som vanligt den sommaren varm och skön och lyste på oss hela dagen. Mormor hade gjort mat, kyckling på spagettibädd som vi värmde i micron i omgångar. Till det serverades det sallad, bröd och vin. Jättesmarrigt!!
Kaffe med en liten avec och gokaka till avslutning. Inte fel alls.
Sen blev det lek och bus för barnen medan vi andra tog igen oss i solen.

Då det var dags för Gunnar och Karin att segla vidare hjälpte Rolle dem att komma iväg. Det blåste lite mer nu, så det skulle nog gå ganska fort ut till Rebben, vilket det också gjorde. Sen skjutsade Rolle hem hela konkarongen och det blev lite kvällsmete för honom på Norden. Det är en båt som sjönk för länge sen, bara en bit ifrån oss. Där brukade man få rätt så bra med abborre.

Helgen därpå for vi ut redan torsdag. Roland fick ta båten in på jobbet på fredagsmorgonen. Vi bara myste hela dagen jag och Edith. Precis som det blev hela helgen. Det var ett väldigt bra sätt att ladda batterierna inför dos nr 4.


Vecka 29 2002

Taxin hämtade mig vid 7.30. Så var det då dos nr 4.
Nu hade de haft nåt möte om mig och nu skulle jag få allt som fanns mot illamående.
Alla värden var bra och jag fick min dos.

Hörde om en kvinna som alltid gick ut i skogen och promenerade när hon fått sin dos och på detta sätt kunde slippa undan sitt illamående.
Så när jag kom hem försökte jag att hålla igång, men jag var helt däckad. Totalt knäckt. Jag la mig i sängen och sov, sov, sov.

Tisdagen hade vi 8-årig bröllopsdag men den sov jag mig igenom. Visst kände jag av illamående men i och med att jag sov och var så otroligt trött så gick det lite bättre. Kräktes inte alls lika mycket som tidigare.

Onsdagen, dag 3, det var den stora deppardagen. Det kändes redan på morgonen då man vaknade. Massor med gråt i kroppen och ett sugande illamående kvar i magen. Då är det inte alls fel att ha en gubbe som man kan luta sig mot och bara gråta.

För den enda känslan som jag hade då var att det var synd om mig. Varför skulle detta just drabba mig? Hade inte vi haft vår del av elände ifjol då Micke dog? Skulle jag nu också dö och lämna mina barn moderslösa? Frågorna bara avlöste varandra och det fanns ingen som helst tröst eller nåt vettigt svar, för allt var genomjävligt eländigt
.
Jag avskyr när folk tycker synd om mig. Jag vet för en massa år sen då jag och mina äldsta barns pappa skildes. Vi hade bara varit gifta en och en halv månad då han träffade en ny kvinna på sitt jobb ( som han fortfarande är gift med, så allt blev egentligen bara bra)  och en dag då jag gick genom stan hörde jag två damer från deras jobb viska bakom min rygg:
"Det där är Eva, gud vad synd det är om henne!"
Visst led jag, men det gör väl alla då ett förhållande tar slut, men det kändes avskyvärt att folk viskade bakom min rygg och tyckte så synd om mig.
Sen är det ju bara så att av alla motgångar blir man bara starkare och efter en skilsmässa och efter Mickes död så kändes min cancer inte lika svår som man skulle kunna tänka sig att ett cancerbesked är att få.

Torsdag och då kände jag hopp om liv igen. Allt tråkigt var helt borta och jag kände livslust igen.
Wow, jag förlorade bara tre dagar den här gången!
Det kändes bra. Klart att jag var lite svag och så men det mesta av illamåendet var borta och det var bara lite oroligt i magen.
Satt ute och vilade och försökte att hitta lite krafter igen.

På fredag hade Rolle lite ärenden in till stan så jag åkte med bara för att byta miljö lite grann. Kändes rätt bra, så när vi kom hem packade jag och Edith ihop alla grejer så vi var färdiga för avfärd mot ön då Rolle slutade jobbet.
Helgen så klart härlig och skön därute i friden.


Vecka 30 2002

Den veckan började Piteå dansar och ler. Men det fick nog vara för vår del den här gången.
Början av veckan gick åt att baka lite till Cissis 17 årsdag på torsdag. Gjorde bara några tårtbottnar och inget alls märkvärdigt, men då man inte är riktigt frisk så tar det tid ändå.
Förberedde även lite inför helgen då Rolles brorsa Göran och hans Anneli skulle komma och hälsa på.
Rolle åkte ut till Bergön med lite madrasser och sängkläder och annat nödvändigt, för vi tänkte vara där till söndag.
17-årsdagen firades på förmiddagen eftersom Cissi skulle jobba på eftermiddagen. Släkten kom hit och åt tårta och surrade lite.

På fredagseftermiddag kom Göran och Anneli. Jag hade middagen klar, så vi åt och sen packade vi ihop och for ut allihop till ön.
Det blåste liiite mer än vanligt så vi var som dränkta råttor när vi kom ut. Det var bara att byta kläder och försöka torka allt. Speciellt maten som jag packat i papperspåsar. Nåja det gick fint och inget blev förstört förutom min nya fina sommarhatt som INTE tålde vatten, vilket vi upptäckte. Köpte den för att ha nåt ombyte till den svarta kepsen som jag snott av Rolle, men jag trivdes då så vansinnigt bra i kepsen så den fick fortsätta att hänga med. Ändå fram till jul blev det ungefär.

På lördagskvällen då Edith skulle sova så åkte de andra ut för att meta lite. Men de kom snabbt tillbaka. Bara en dryg timme var de borta och jag tänkte att nu var det väl helt dött på abborrfronten, men icke det. De hade slut mask!!
De hade fått 85 abborrar på en dryg timme! Några levande till Ediths fiskdamm, men resten rensade Rolle och Göran upp och sen halstrade vi fisken och åt på tunnbröd. Mums vad gott att sitta ute vid elden och äta och dricka en pilsner.

På söndagsmorgonen när vi vaknade blåste det rejält igen, så vi skyndade att packa ihop och åkte från ön vid 9 tiden. Tur det, för på eftermiddagen blåste det upp ordentligt.
Sen åkte vi in till stan för en rundtur på sista dagen av dansar och ler. Det är egentligen inte läge att visa upp stan för en som aldrig varit där, dagen efter den stora festen. Ganska skitigt och skräpigt. Nåja, Anneli fick ju i alla fall se Piteå.

Någon av de första helgerna vi var där ute på ön, så kom Micke och Anita dit och hälsade på med sin nya stora båt. De hade med sig tre kattungar i fall Edith ville leka med dem och sen dukade Anita upp. Det var gravad lax och tunnbröd och allt möjligt gott. De hade med sig allt. Det kändes otroligt att bara helt plötsligt sitta där på stugan och bli bjuden på massa gott. Vi åt och surrade och drack lite vin och hade jättetrevligt och sen stannade de och sov över i båten vid vår stenpir.
På morgonen skulle Rolle ta sitt dagliga dopp och då visade tempen på deras båt bara 11 grader. Han tvekade men jag och Edith började ropa badkruka så han dök i. Kallt men uppfriskande sa han.


Vecka 31 2002

Tänkte att vi skulle visa Anneli Storforsen så vi packade lite picknick och åkte på måndagsmorgonen.
Vi hittade en fin grillplats däruppe som vi slog oss ner i och grillade korv och åt lite mat. Det var inte så mycket folk då vi kom, men sånt ändras ju fort.
Edith tyckte det var spännande med allt vatten som for så fort som hon sa, men det gäller ju att hålla fast och inte släppa greppet om såna små som gärna vill gå på upptäcksfärd. Hon och pappa gick en liten tur medan jag vilade mig en stund i solen.
Bara en vecka kvar till nästa dos. Varför ska man tänka så då man mår ganska bra? Men nu var ju mer än hälften gjorda och det kändes bara bra. Bara tre kvar.

Spanien kändes faktiskt rätt långt bort. Hur skulle jag orka, bara resan tar ju musten av en då man är frisk, hur skulle det gå nu i så fall???
Tvivlade starkt, men hoppades ju.
Göran och Anneli blev himla sugen på att komma ner och hälsa på oss en vecka och bokade en sistaminutenresa med avbeställningsskydd.

På väg hem från Storforsen stannade vi till på ett litet zoo. Där fick Edith se både strutsar och kameler och en massa andra djur, men det bästa var en stor katt som låg i gräset utanför en stor inhägnad med marsvin. Den var sötast och finast av alla djuren, så inte behöver man betala massa pengar för att se på stora fina djur då det finns katter överallt att titta på gratis.

På tisdagen drog Göran och Anneli hem till Dalarna igen. Rolle var ledig så då åkte vi till Nötön och hälsade på hos Gunnar och Karin. Och där fastnade vi hela dagen. Vi var inte hemma förrän det var läggdags för Edith. En underbart varm och skön dag ute i deras trädgård.

På onsdagen klarade Tomme teorin till körkortet. Jag tror aldrig att han har pluggat så mycket inför något annat sammanlagt om man lägger ihop alla åren i skolan. Körkortet var livsviktigt för honom och han fixade teorin på första försöket !!! Mycket stolt ung man. Nu var det bara körningen kvar och det trodde jag nog att han skulle fixa direkt. Han körde så lugnt och bra så det skulle nog inte bli några problem, bara han fick en tid någon gång.

For så klart ut till ön på fredagseftermiddag. Rolle hade tagit ut lite övertid så han skulle vara ledig hela nästa vecka. Skönt när jag skulle ha en omgång till.
Vi hade lånat med oss en kusin till Edith, Antonia, som skulle stanna över natten. De busade och badade och hade roligt och på lördag skulle vi in till mormor och morfar och äta middag där. De fyllde år på söndag, mormor 64 år och morfar 67 år, men vi firade dem en dag tidigare. Så vi åkte båt till kalaset och efteråt åkte vi ut till vårt lilla sommarparadis igen. Behövde ladda alla batterier inför måndag.


Vecka 32 2002

Rolle skjutsade in mig till lasarettet. Dags för dos nr 5. Allt gick bra och jag blev hämtade på eftermiddagen av min man.
Jag hade fått en tidningsartikel av mamma där det stod om TENS. Hur man kunde använda den mot illamående speciellt vid cellgiftsbehandling.

Tydligen så har man en punkt, tre fingrar från vecket där handen tar slut och armen börjar, som dämpar illamående. Det skulle även gå bra med akupunktur eller akupressur, men TENSen gör jobbet också.
Jag visade artikeln på las och fick då träffa en smärtsköterska som lånade ut en TENS åt mig. Så jag provade den och det funkade bra. Mycket bra faktiskt. Sov som vanligt mycket, men så fort jag kände minsta lilla illamående så satt jag på TENSen och körde den en halvtimme eller mer.

Jag tog inga som helst tabletter mot illamående den här gången ! ! !
Helt otroligt. Jag som ätit medicin för jag vet inte hur många pengar och nu behövdes det ingen alls.
Det här kändes som om alla cellgiftare måste få veta. Bara att slippa ta medicinen som åtminstone jag blev lite snurrig av. Skönt!!!!
Provade även att massera punkten så fort jag kände illamående och det funkade lika bra.

Stora deppardagen kom som vanligt på onsdag. Men nu var ju Rolle ledig så det skulle väl gå bra.
Men då ringde Micke och frågade Rolle om han ville hänga med in till Noliamässan som var just den här veckan. Självklart så tyckte jag att han skulle åka. Lillan fick vara på stugan för jag orkade inte ta hand om någon, knappt mig själv.
Så dom åkte iväg på förmiddagen och sen låg jag i sängen och grät. Det kom som stötvis. Ibland kände jag mig bättre, men så helt plötsligt bara storbölade jag. Så var det nästan hela dagen. Till och från. Som om man slog på och av en strömbrytare. Allt bara åt helvete.
Så när de äntligen kom hem var jag trött och söndergråten. Men det lättade på kvällskvisten.

På torsdan kändes det mycket bättre. Så vi åkte ut på ön över helgen här också. Jag bara vilade och tog det lugnt i solen.
Packade ihop en hel del grejer som vi skulle ta hem, men då fick vi klart med Rigmor och LarsErik att vi skulle få låna stugan nästa sommar också. Det kändes helt perfekt. En sommar till att se fram emot. Då behövde vi ju inte heller plocka med oss allting hem.
Det var tänkt så att nästa helg skulle bli den sista här, då vi skulle åka till Spanien sen och båten skulle ju upp innan också. Så vi tog bara det viktigaste nu.

Rolle var in en söndag och hämtade ut Rigmor och LarsErik till Bergön. Vi var lite nervösa vad de skulle tycka om den gallring Rolle gjort av alla småträd och sånt, men de tyckte att det var jättefint. Och de var så glada att vi trivdes där då inte de själva kände så mycket för att vara ute på en ö.
De hade packat med sig massa mat. Det var revbensspjäll, kyckling, köttbullar, karre, potatissallad, vanlig sallad, bröd och vin. Vi dukade nere vid vattnet och satt där länge och åt och pratade och mådde gott. Kalle och Berit kom också ut en sväng och sen åkte Rigmor och LE med dem hem. Vi stannade kvar ett tag till och badade hela familjen. Rolle och lillan låg i riktigt länge medan jag bara tog mig en kortare simtur. Oj så skönt vi mådde. Vi ville aldrig åka hem.


Vecka 33,34,35 2002

Vecka därpå var lugn. Jag mådde riktigt bra om än jag var lite trött och svag. Men det började jag att vara van vid.
Liza fyllde 35 år på tisdag så vi var dit och gratulerade.

När vi skulle åka ut till ön på fredan kände jag att jag var lite frusen, men tänkte inte mer på det. När vi kom fram frös jag så vansinnigt att jag kröp under täcket med kläderna på. Jag hackade tänder och skakade. Hade naturligtvis fått feber. Rolle tyckte att vi skulle vända om, men jag sa att får jag bara sova en stund så lugnar det ner sig. Så då lillan skulle sova somnade jag med henne och sov sen hela kvällen.

Rolle tog en liten båttur över till Ulf och då jag vaknade till så var det kolmörkt i hela stugan. Nu hade vi ju bara en lampa där, men den var i alla fall släckt. Steg upp och tände och hörde då att Rolle kom med båten. Lite problem att komma in rätt med båten då det var så mörkt men till slut så gick det bra. Kände mig lite piggare så jag åt lite och kröp i säng igen.
På morgonen kändes det bättre så vi stannade kvar.
Packade ihop all reservmat i konserver och sånt som vi haft där under sommaren och reservkläder och sängkläder och lite annat och vintrade så allt var klart.

Åkte hem på söndagsmorgon då vi skulle på 3årskalas hos lillRasmus. Kände mig lite dassig igen men vi gick ner i alla fall. Åsa gav mig lite vitaminer så jag skulle piggna till, men det kändes inte alls bra.
På kvällen hade jag hög feber så jag la mig tidigt.

Skolan började för Tomme på måndagen. Cissi hade en vecka till sommarlov. Det hade varit en konstig sommar för oss alla, men jag tror att Cissi och Tomme hade klarat det ganska fint. De hade mått bra av att få klara sig lite mer själva då vi bott så mycket ute på ön och min sjukdom tog de på ett bra sätt. Så de hade absolut växt och mognat mycket under den här sommaren.

På måndagsmorgonen var febern fortfarande ganska hög men gick ner lite på eftermiddagen.
På tisdagsmorgonen var hade jag 40 grader och Rolle ringde in på lasarettet. Det var bara att åka in akut igen. Dropp och penicillin och all möjlig behandling.

Febern ville inte riktigt ge sig och en kväll ökade den igen. Över 40 grader och läkaren kallades dit. De bytte ut medicinen och gav mig nåt starkare och då började det äntligen att släppa.
Men nu var det bara så att någon Spanien resa var det inte fråga om. Jag var alldeles för svag och skulle inte klara av att resa. Sen hade jag alldeles för dåligt immunförsvar och att då sätta sig på ett plan där all smitta cirkulerar omkring var inte tänkbart.

Så Rolle pratade med Åsa och Tomas och förklarade det hela. Det kändes fruktansvärt tråkigt men samtidigt så lättade mycket av att det var läkaren som tagit beslutet och inte jag själv.
Jag hade insett det sen länge att det vore vansinnigt att åka, men jag ville ju så gärna. Då man planerat så länge och sett fram mot det så mycket så kändes det ledsamt, men nu var det så i alla fall. Vi fick ta resan senare, efter min behandling var klar. Då hade vi ju nåt att se fram mot igen.
Göran och Annelis resa gick bra att avboka också, tack och lov.

Jag låg ensam på ett rum och fick in maten dit. Det var onödigt att träffa andra när jag var så känslig.
Jag fick inte komma hem förrän på söndagseftermiddagen. Rolle och Edith hämtade mig efter att de varit på 1 årskalas hos Rolles lilla barnbarn Oskar.
Min sjätte dos som jag skulle ha haft dan därpå flyttades till fredag istället så att mina värden skulle hinna stiga lite mer.
Nu var det bara att vila och hoppas att värdena skulle vara bra och att jag skulle kunna få min näst sista dos på fredag. Älgjakten började ju på måndagen därpå (och Rolles semester) så jag ville gärna ha gjort bort de värsta dagarna innan han skulle iväg och jaga.

Vi bestämde också när det nu inte blev nåt Spanien, så skulle vi väl kunna ha en liten 40 årsfest hemma istället. Bara för de närmaste.
Vi handlade 5 påsar kycklingklubbor som jag stekte, kassler, grillad karre, bakeoffbröd och slängde allt i frysen för att det skulle vara klart. Köpte skalad burkpotatis för att steka (enkelt) och potatissallad. Vanlig sallad fick vi fixa närmare dagen D. Var på bolaget och köpte några dunkar med vin och sangria.

Vi hade bett alla att göra en sort tapas var. Tapas är ett drinktilltugg och skulle passa bra med lite sangria. Sen är det lite kul med att be alla ta med en sort var. Det blir alltid helt olika sorters tapas och det är alltid spännande att se vad det blir.
Det var bra att ha nåt annat att tänka på för mig även om det var Rolle som fick göra det mesta. Men planering och sånt var ju inte så betungande att jag inte klarade det. Finns det nåt roligare än att planera fester? Jo så klart, men ändå.

Fredan kom och vi åkte in till lasarettet. Mina värden var bra och jag fick min näst sista dos. Allt var precis som förut. Illamående och sömn och TENS.
Sov hela lördan och på söndag skulle Rolle iväg för jaktmöte innan jakten börjar. Han jagar i Ersnäs 6 mil härifrån och brukar under jakten sova över hos Tommy och Karin för att slippa stiga upp så tidigt för att köra dit.

Jag kände mig väldigt svag och eländig men det skulle nog gå bra att han åkte.
Orkade halva dan, så på eftermiddagen tog barnen hand om Edith och jag låg och vilade på soffan. Totalt utslagen. Rolle ringde men jag sa att det nog fixar sig. Trodde att jag skulle vara bättre nästa dag.

Fredagen hade varit min mans sista dag på Jävregården. Han hade fått ett erbjudande att börja om att jobba på Bothnia Granit som stenhuggare och det var för svårt att motstå. Han har jobbat där tidigare men fick diskbråck -94 och slutade då. Hans efterträdare på jobbet blev sonen Micke som också var väldigt konstnärligt lagd. Eftersom det gäller att ha både den ådran och sen ett intresse för skapande så hade de haft väldigt svårt att få dit någon sen Micke dog förra året. Jag tror nog att det hade en viss betydelse då han funderade på att ta jobbet. Att han även blev lovad att inte behöva göra dom tyngsta jobben var ingen nackdel. Plus en höjning av inkomsten också.

Sen var det ju det där med att då jobbet slutade för dagen skulle han vara ledig och inte som på Jävregården. Fast nästan varenda kväll som telefonvakt och inte ha ett öre i ersättning för det.

Han hade lovat att ställa upp första året han jobbade bara han fick avlösning någon gång. När man har uthyrning av stugor måste det finnas någon som tar emot gäster som kommer på kvällen. Detta rörde sig om ca 6 veckor på sommaren under högsäsong, men hela vintern och våren ökade bara uthyrningarna vilket i sig var bra, men tog knäcken på min man, tillsammans med att jag blev sjuk förstås.
Det går inte att jobba från 7-16 för att sen ha telefonvakt varje kväll till 22. Inte vecka efter vecka. Och till det skulle det även vaktas på helgerna om det var uthyrt. Och inte få ut en krona i ersättning för det. Sen kände han att han gjort sitt inom föreningslivet.
Det var nu läge att fortsätta framåt och få arbeta med sten som varit hans stora intresse i så många år. Tillsammans med all annan konst förstås.


Vecka 36, 37, 38 2002

På morgon därpå kändes det lite bättre igen och jag skjutsade Edith på dagis. När jag kom därifrån så la jag mig och vilade en stund och då kom allt. Jag orkade inte ta mig upp ur sängen. Jag bara låg och stirrade i taket och sen kom gråten. Ångest över hur jag skulle få hem lillan från dagis och gråt över att Rolle var borta. Usch så hemskt allt var igen.
Försökte att få tag i Rolle vid lunchtid, men mottagningen på mobilen är ju inte den bästa alltid ute i skogen.

Hur skulle jag få hem Edith? Tordes inte sätta mig i bilen och köra i det tillståndet jag var. Enda utvägen var väl att ringa en taxi. Alla vänner och bekanta jobbade och jag såg ingen annan möjlighet.

Mamma ringde och jag förklarade för henne hur läget var. Pappa var inne i stan i nåt ärende så de kunde inte hämta lillan. Hon hörde nog att jag var helt knäckt och ledsen, för det tog bara en halvtimme drygt, så hade hon promenerat från stugan och till oss. Mamma har väldigt svårt att gå sen olyckan då hon ramlade och bröt foten i Spanien för två år sen. Men hon tog sina kryckor och haltade iväg ända hit till oss. Härifrån tog hon barnvagnet och gick upp och hämtade Edith på dagis och sen gick de hela vägen ner till stugan. Det tog ju sin tid men i alla fall. Tack är bara för lite...

Senare på kvällskvisten kom de hem med Edith och då mådde jag lite bättre. Cissi hjälpte mig med att få i säng lillan och jag la mig med henne och sov jag med. Rolle ringde senare och Cissi berättade hur jag mådde. Det var nog tur att det inte var någon poliskontroll efter E4 den kvällen för han var hemma på en halvtimme. Oj så lättad jag blev när jag hörde hans röst.
Somnade in och sov lugnt den natten.

Rolle jagade bara halva dagen därpå och jag mådde lite bättre. Men kände mig yr och svag.
Min födelsedag var på torsdag och jag trodde inte att det skulle komma speciellt många i och med att vi bjudit de flesta på lördag, men fixade i alla fall en tårta.

Födelsedagen blev en lugn och bra dag. När jag vaknade så hittade jag en stor resväska i hallen. Pappa hade varit förbi med den på morgonen. Det var en present från tant Nelly i Spanien. I den låg det även ett par byxor och en tröja från henne också. Jag förstod att det var mamma som handlat det på order från Nelly. Jag blev jättenöjd. Hade önskat mig en resväska och kläder behövs alltid.
Av Rolles familj fick jag en espressobryggare. Också vad jag önskat mig. Perfekt då man bara vill ha en kopp cappucino eller så.
Av mina föräldrar fick jag pengar, aldrig fel heller. Sen fick jag en jättefin ljuslykta av Cissi. Rolle hade köpt mig ett par nya birken. Mina gamla åkte direkt i soporna. Blomstercheckar och lite annat smått och gott. Tusen tack för allt.
Kände att jag skulle nog fixa det på lördag om jag bara tog det lugnt.

Rolle gjorde det mesta. Jag dukade men han gjorde all mat klar och gjorde det fint ute i trädgården och inne i huset. Lillan skulle sova på stugan och det skulle mina systrar med familjer också.
Kalaset skulle börja vid fyra och vi skulle bli 16 st.
Jag och Rolle, Mia och Per, Liza och Tomas, Gunnar och Karin, Krister och Monika, Åsa och Tomas, Micke och Anita, Tommy och Karin.

Det blev en hellyckad kväll, men jag gick på värktabletter hela dagen och kvällen. Drack bara vatten och satt still och blev uppassad av min man. Jag fick massor av fina presenter och jag tror att alla trivdes och mådde bra.
Jag hade fått utskrivet sömntabletter i fall jag skulle behöva och jag hade tagit en kvällen före festen så jag skulle vara ordentligt utvilad. Det funkade bra. Sen dess har jag inte rört dom, för jag är rädd att det är beroendeframkallande att få somna in så lätt och smidigt.

Söndag vaknade jag och det kändes inte riktigt bra. Vi hämtade Edith och sen kände jag mig febrig igen.
Blev inlagd igen på måndagsmorgonen och fick då förklaringen varför jag känt mig så trött. Jag hade bara 85 i blodvärde. Och mina vita blodkroppar var bara 1,3 tror jag.

Så på kvällen/natten fick jag två påsar blod och kände att det var hela skillnaden. Fick även en spruta för att öka de vita blodkropparna. Och lite penicillin. Kände att jag blev mycket piggare. Bara att gå och duscha hade varit en pärs, men då febern gick ned igen och blodvärdet steg så började jag att bli människa igen.

Frågade om det inte var möjligt att få sprutan för att höja vita blodkropparna direkt då jag skulle få mitt sista cellgift och det tyckte läkaren var en god ide. Då skulle jag inte vara så mottaglig för infektioner och annat skit. Den skulle tas flera dagar så det var ju bra om jag kunde göra det själv. Rolle tänkte jag. Vi skulle bli instruerade av en sköterska hur det skulle gå till.

På torsdagen fick jag så åka hem igen. Skulle jag klara mig nu eller skulle jag måste in efter sista dosen också???
Tog det bara lugnt hela helgen, men var så klart och röstade på söndagen då det var val.

Veckan därpå så tog Rolle upp båten. Lika bra det då han skulle jaga älg på varenda lediga stund hela hösten. Jag var en sväng in till stan och köpte mig ett par nya jeans  (jag fick inte fara någonstans i mina gamla, trasiga)  och ett par stövlar till Edith.

Linda ringde och frågade om vi ville passa Oskar i helgen. Så klart vi ville det om bara Rolle skulle vara hemma hela helgen. Jag tordes inte ta på mig det ansvaret själv, eftersom jag dels inte visste hur jag skulle må och dels inte orkade för mina armar.
Och han skulle vara hemma så Oskar kom på fredag eftermiddag och det gick hur bra som helst. Han är nu helt underbar denna lilla grabb. Inga problem alls att lämna honom här och Edith tyckte att det var väldigt kul att sköta sin brorson.
"Faster Edith det är jag"
På lördag var Åsa och Tomas hit och vi åt ihop. Skönt med lite annat att tänka på än min sista dos på måndag.


Vecka 39, 40, 41 2002

Rolle skjutsade in mig till min sista dos. Gud så skönt när detta skulle vara över. Hade faktiskt börjat fundera hur jag skulle fixa det sen i Umeå i 5-6 veckor, men det fick man ta då.
Alla värden var bra och det var bara att vänta på cellgiftet och sen då jag fått det som kom gubben och hämtade mig.

Nu var det bestämt att jag inte skulle få sprutorna för att öka mina vita blodkroppar. Min läkare nere i Umeå hade bestämt att jag skulle få penicillin i förebyggande syfte istället. Jag skulle börja ta det på torsdag och äta det i 10 dagar, precis som en vanlig penicillinkur. En läkare på lasarettet skulle skriva ut det till mig och det skulle skickas till Jävre. Bara det skulle hjälpa mig så...

Precis som tidigare så sov jag första dygnet varvat med att jag körde TENSen mot illamåendet. Men det var sista gången så vad gjorde lite illamående mot det. Det kändes helt underbart. Det här var en behandling som jag inte ens skulle önska min värsta fiende. Jo kanske dom, men...

Jag hade stora deppardagen igen på onsdagen men det kändes ändå bättre än förut, för det skulle inte komma igen. Allt gick mycket lättare den här sista gången och fastän jag mådde illa och bara låg, så kändes det bättre.
Kollade med Konsum om jag fått mitt penicillin, men inte det.
Ringde upp på lasarettet och efterlyste det där, men det var utskrivet och skickat. Var skulle jag söka nu då? Ringde till det stora apoteket i stan, och visst, där låg det. Nu hade jag ingen möjlighet att åka in och hämta det så jag bad dem skicka ut det till Jävre. Men det hade fortfarande inte kommit på onsdag kväll.

Hade haft mina aningar att Tomme skulle köra upp den här veckan, men han ville inte säga nåt och jag ville då inte veta heller. Usch, bara gå och vänta och vara nervös.
Så på torsdag morgon när vi satt och åt frukost så sa jag till Rolle:
"Jag tror att han kör upp idag, ja rent av just nu"

Och det stämde exakt.
Det tog bara någon timme så ringde han och bara skrek av lycka. Gud så skönt. Då man som vi bor en bit ifrån stan så är man ju fruktansvärt beroende av ett körkort. Och nu hade han det, 3 månader prick efter sin 18årsdag, och det kändes nog lika bra för mamma som det gjorde för sonen.

Fortfarande inget penicillin och det var idag som det skulle börja ätas. Tänkte att jag avvaktar till ikväll och ser.
Jodå, på kvällen kom det med bussen. Skönt, då låg jag bara en tablett fel i alla fall.

Samma dag fick vi igen våra pengar för Spanien resan som inte blev av. Så på kul kollade jag på internet om en ny resa och hittade en den 28 januari till 12 februari för 3284 kr för mig, Rolle och Edith - tillsammans. Kunde inte låta bli, så jag kollade först med mamma och pappa om det gjorde nåt att vi kom ner till dem och hälsade på och sen så bokade jag. Tillsammans med inrikes gick alltså resan på 6000 kr för 3 personer. Snacka om billigt, så då bokade vi även hotell på Arlanda för både nedresan och hemresan. Kändes lite lyxigt, men va fan, det skulle nog bli skönt.

Kändes bra att ha nåt att se fram mot nu när jag strax skulle ned och påbörja strålningen i Umeå. Den 14 oktober började det och jag hade fått hotellrum bokat åt mig i 6 veckor därnere. Kändes länge att vara borta, även om jag skulle åka hem varje helg. Nåja, det var än någon vecka bort.

Det enda som blev lite fel var ju Åsa och Tomas. De kunde inte åka med mitt i vintern, för då fanns det ingen plats i lägenheten. Och den andra lägenheten vi brukade hyra var också upptagen av sina ägare den tiden på året. Men Åsa och deras äldste Oskar hade fått tag i en sista minuten till Turkiet, så de åkte iväg i september. Lite plåster på såren i alla fall.

Lördag var det 30årskalas hos Tomas och Åsa. Rolle var och jagade på förmiddagen och var hemma i god tid innan festen. Cissi och Jocke skulle sköta Edith åt oss och det brukar ju inte vara några problem.
Inga presenter fick tas med, vilket kändes lite konstigt. Men sånt måste man ju respektera. Det var gjort som ett knytis och jag hade lagt lite älgkött i marinad ett par dagar tidigare. Så vi grillade och åt bakad potatis med sallad och sås. Det var en trevlig fest, men jag var fortfarande lite svag efter sista dosen, så jag vandrade hem vid 11 tiden. Rolle kom lite senare. Men trevligt, det var det.

Söndag hade Micke namnsdag så vi tände ett ljus för honom här hemma ute i trädgården.

Nästa vecka var Rolle sista på sin semester. Snart var det dags för allvaret igen, men nu på nygammalt jobb. Men det skulle nog bli bra.
Han passade på att bygga klart sin snickarbod ute i den gamla bodan, så han skulle ha någonstans att vara med lite finsnideri i höst.


Vecka 42

Så var det då dags för strålning.
Jag packade min nya lilla väska med både kläder men även vattenkokaren, vilket visade sig vara smart om man blev sugen på en tekopp när inte restaurangen var öppen. Jag tog komfortbussen ner till Umeå och hade ett läkarbesök inbokat på måndagen där det konstaterades att allt såg bra ut.

Fick "mitt" rum på hotellet och insåg att här ska jag vara i drygt 5 veckor. Men jag skulle ju hem över helgerna så det skulle nog funka. När det gäller maten så ingick frukost och sen betalade jag 50:- för lunch och middag + eftermiddags och kvällskaffe. Inget alls att säga om. Maten var hur bra som helst. Flera olika rätter att välja på till varje måltid.

Tisdagsmorgon hade jag stråldator efter vilken man skulle räkna ut hela strålnings-processen. Det skulle ta ett dygn innan det var klart, så min första strålning skulle bli på onsdag. Sen hade hotellet lite information om allt som skulle hända med oss patienter och vad de hade att erbjuda. Efteråt tog jag en prommis ner till stan ( bara raka spåret från las - busenkelt att hitta ) och fann massor med trevliga affärer som jag säkert skulle förstöra en massa pengar i. Kollade in "Oasen", en lokal för alla patienter där man kunde sy, snickra mm.

Onsdag var det då äntligen dags för första strålningen.
Det kändes lite pirrigt innan jag visste hur det skulle funka. Men det var ingenting alls att vara nervös för. Tjejerna på "min" maskin var hur trevliga som helst och berättade allt som jag ville veta. De markerade upp och ritade med tuschpenna på mitt bröst hur och var det skulle strålas. Det tog ca en minut effektiv tid och totalt kanske fem minuter. Det bestämdes också att jag skulle få en sen strålningstid på måndag eftermiddag och den första tiden på fredag morgon, så att jag kunde ta 12-bussen hemifrån på måndag och 7.45-bussen hem på fredag.
Det kändes helt kanon. Efter strålningen tog jag en sväng ner på stan och köpte lillan en liten present, för det hade jag lovat.

Veckan gick faktiskt riktigt fort med alla inbokade möten och jag tänkte att det skulle nog bli lite jobbigare nästkommande veckor då det enda inbokade per dag var en strålning. Men promenader och läsning skulle väl kunna få tiden att gå.
Men nog kändes det skönt då jag satt på bussen hem på fredag morgon och sen fick hämta lillan på dagis och bara mysa med henne på eftermiddagen till resten av familjen kom hem och fick mina kramar.

Under helgen sköt gubbarna en älg till. Skönt, nu fanns det mat i frysen.


Hösten/Vintern

Tänk att allting går rätt så bra när man är mitt uppe i det.
Jag trodde att bara det att vara borta så pass mycket skulle vara hemskt, men det gick. Såklart, vad annars kan man ju tänka, men med en 4åring hemma.....

Veckorna gick och jag plöjde böcker och promenerade en liten bit nästan varje dag.
Så mycket umgänge med andra cancerpatienter hade jag inte, men de flesta var ju så mycket äldre än jag, så vi hade inte så mycket gemensamt förutom cancern. Och av den kände jag att jag haft nog av.

Varje vecka köpte jag en lite grej till Edith, precis som jag lovat och det blev ju faktiskt lite till också.
Jag fick höra att man kunde söka ett bidrag från Cancer och Trafikskadades förening. 5000:- kunde man få, och det var ju mer än behövligt nu då jag bodde i Umeå under veckorna. Så jag fick en ansökan och läkaren skrev under och sen kom pengarna efter några veckor och de kom väl till pass när vi åkte till Spanien efter julen.

Mamma och pappa ville inte åka ner dit förrän jag var färdig med strålningen. De hjälpte Rolle att hämta lillan från dagis på eftermiddagarna eftersom vi bara hade henne på "gratistimmarna" där.
Den 1 november hade jag gjort halva tiden och det blev en trevlig Halloween hemma.

Veckan därpå åkte jag med på en rundtur runt Umeå, vilket var mycket trevligt. Vi blev guidade runt och fick se lite mer än då man bara går.
Veckan efter det gick jag en tre timmars akvarellkurs. Jag som aldrig målat och inte behövt i och med att Rolle gör det. Men det var jättekul, men svårt så det blev en hel del skratt åt våra försök.

Sista veckan hade jag läkarbesök på måndagen. Han tyckte att allt såg mycket bra ut och skulle skriva ut mig så jag kunde åka hem dan därpå.
Jag hade ju hört att de andra tanterna skulle få antihormontabletter för att inte få tillbaka cancern, så jag frågade om inte jag också skulle ha det.

"Nej, din cancer är inte hormonkänslig", svarade då min läkare. Allt frid och fröjd och dan därpå lämnade jag Umeå förhoppningsvis för gott.

Då jag satt på bussen skickade jag ett SMS till Rolle och skrev bara att nu kommer jag. Svaret jag fick av honom var:
"Härligt, du är efterlängtad".
Det svaret har jag fortfarande kvar i telefonen.

Torsdag åkte mamma och pappa ner till Spanien och värmen och vi hade bara tio veckor till vi skulle komma efter.

På lördagen skulle vår vinklubb ha vinprovning på Jävregården. Jag hade beställt allt vin för två veckor sen och alla skulle laga lite olika maträtter. Vi gör alltid så att vi först provar vinet utan mat och bara med bröd och lite vatten. Sen värmer vi all mat vi lagat på kvällens tema och sen testar vi vinerna till de olika maträtterna. Så det går alltid åt många vinflaskor, men har alltid varit jättekul och så blev det i år också.

Mitt hår hade börjat växa ut och var kanske 15 mm långt men så ljust så det syntes knappt. Jag bad syrran hjälpa mig med lite färg så jag skulle vara fin till vinprovningen. Det var härligt att se håret igen efter ett halvår utan och det kändes att allt gick åt rätt håll.

Andra advent åkte vi ner till Mora och träffade farmor och Göran med familj. Farmor hade vi inte träffat sen Mickes begravning, men vi hade haft nära kontakt på telefon. Vi hade en jättetrevlig helg och kunde verkligen koppla av och bara må gott.

Veckan före jul åkte Cissi och Jocke ner för att fira jul hos mormor och morfar, så julafton var det bara jag, Rolle och Edith. Rolle hade legat i lite magsjuka så julmaten smakade inte speciellt bra. Men tomten kom, två till och med, och Edith fick julklappar.

Tomme jobbade på Berggården till klockan tio på kvällen, så efter det kom han då hem.
Vi hade en otroligt kall jul med temperaturer på -35 grader, så då vi på juldagen skulle träffas alla systrarna med familjer här hemma hos oss blev lite kort middag pga kylan. Ingen vågade lämna sina hus speciellt länge utan tillsyn, då kylan var så sträng.

Nyårsaftonen firades ute på Nötön hos Gunnar och Karin med Krister och Monika och vi.
Fortfarande mycket kallt men inomhus var det varmt och trevligt. Gunnar hade gjort fläskfile med jordnötter och mögelost, men det var nära att det inte blev någon mat alls. För då han ställde ut maten på bron för att kallna, så kom grannhunden och åt upp alltihop. Men tur nog så fanns det lite mer kvar i frysen, så det var bara att börja om igen. Men det hade nog gått bra med varmkorv också, då man är ett så härligt gäng med så bra vänner.

Så slutade då detta år 2002 på ett kallt men trevligt sätt och jag hade överlevt...


2003

Året började med 5årskalas för Edith. 10-12 barn var här, så det var full rulle i några timmar. Många presenter och en Nasse tårta som jag bakat till henne. Rosa skulle den vara och det var mycket viktigt.
I mitten på januari fick jag komma och ta bort venporten. Det kändes så bra, för det blev liksom definitivt nu. Nu var jag frisk igen. Inga mer cellgift och inga mer behandlingar. Jag skulle slippa sjukhusmiljöer för en lång framtid och bara behöva göra en koll per halvår. Kändes så bra så det var inte sant. Innerst inne tordes jag inte riktigt tro på det, men ändå.

Vi åkte ner till solkusten i slutet på januari och mådde så bra. Orken tröt ju lite än, men man fick ta det pö om pö. Vi åt och drack gott och lillan badade fast det inte var speciellt varmt i vattnet. Var upp till kusinens ställe som han höll på att fixa till allt eftersom. Där blir det mycket mysigt och fint. Strosade i stan och shoppade lite grejer och bara mådde gott.

Kom hem igen till alla hjärtans dag. Tillbaka till kylan och vintern, men också till Cissi och Tomme som varit hemma ensamma under tiden. De hade också haft det bra och ätit gott. Mest köttfärs i olika former, för det fanns inte många påsar kvar i frysen när vi kom hem. Men de hade då inte svultit ihjäl !!!

Våran sen länge ensamstående granne Lärtan hade äntligen träffat en tjej. Så vi bjöd upp dom på fika och vi hittade varandra direkt jag och Kicki. Två barn hade hon och Edith var överlycklig att det skulle börja vara barn i Lärtegården.

I slutet på februari fick jag komma på koll i Sunderbyn och det var inga problem alls. Läkaren kände på mina bröst och i armhålorna, men hon hittade ingenting. Tack och lov. Jag hade börjat på att fundera om man skulle ta bort hela paketet i underlivet för att minska riskerna för cancer där, så jag fick en remiss till gyn i Piteå.

Sportlovet åkte Tomme med fjälla ner till Spanien och mormor och morfar. Cissis pojkvän klarade körkortet och vattkopporna härjade i byn, men inte på Edith.
Jag kände mig starkare och starkare och håret växte. Mensen kom tillbaka ( den tappade jag efter andra cellgiftsbehandlingen ) om än oregelbunden. Mycket oregelbunden, så jag kontaktade gyn och fick då veta att de inte fått någon remiss än. Ringde Sunderbyn och de lovade att skicka den på en gång. Ringde gyn igen och skulle då inte få någon tid förrän efter sommaren. Men fick i alla fall veta att det var ganska normalt att det blev så här efter cellgift.

Hade fått lite ont under högra revbenet så jag kontaktade vårdcentralen som vill att jag skulle komma in med urinprov, men det visade inget alls.

Påsken kom och den firade vi på mamma och pappas stuga. De var kvar i Spanien och vi skulle bo där hela helgen. Nu skulle det bara mysas och äta gott och dricka gott. Och det började bra. Skärtorsdag åt vi grillad älgfile som jag marinerat i tre dygn. Fredagkväll kände jag mig lite frusen och på natten fick jag feber och låg hela påskafton men var frisk påskdagen. Vilket var bra för systrarna med familjer skulle komma ner och hjälpa Rolle att avverka lite granar som pappa ville ha ner och sen skulle vi äta tacos.

25 april kom och vi tände ett ljus för Micke, vår ängel.

I början på maj kom mamma och pappa hem. Rolles syrra fyllde 50 år, men vi kunde tyvärr inte åka ned till Stockholm då.
Jag fick ut lite försäkringspengar i maj och det var välkommet.

Var på mammografi och det visade ingenting alls. Jag var faktiskt väldigt nervös inför den, men det gick ju bra. Jag fick göra den i Sunderbyn och fick då träffa läkaren på en gång och veta direkt hur det såg ut. Skönt att slippa gå och vänta på besked.

Rolle sjösatte båten tidigt denna vår, så vi kom oss ut på Bergön fort.
Tomme gick på examensbalen i morfars mörkblåa omsydda smoking och var hur snygg som helst. Veckan efter tog han studenten och snacka om lycklig son. Skolan var äntligen slut. Nu hade han bara två veckor kvar till lumpen började och till den längtade han.
Denna examen kunde jag minsann följa med på middagen och äta fläskfile Oskar. Mums!

Under våren hade vi upptäckt att Edith reagerat allergiskt då hon matat sin hamster. Tester gjordes och det visade att hon var allergisk mot jordnötter och andra nötter. Vidare tester visade också att hästar, katter, gräs, björk och pollen inte var bra för henne ( och såklart inte hamstern, men hamstern "smet" en natt och då var det problemet löst) , men tack och lov var hon inte allergisk mot hundar. Var och varannan runt oss har hund och hon älskar dem allihop.

Midsommar firade vi på Bergön i kretsen av våra vänner med barn och helgen efter hade Rolle konstutställning i Öjebyn under kyrkmarknaden. Mycket folk och bra gensvar på all konst, men inte så mycket försäljning.

Helgen efter det åkte vi till Lycksele med Kicki och Lärtan och barnen och hade jättemysigt. Vi var på djurparken och såg alla djuren och ungarna lekte i leklandet så de var sjöblöta i svett.

Cissi sommarjobbade på restaurangen i år också och det gick bra. Hon började även på körskola för att fixa körkortet.
Resten av sommarhelgerna tillbringade vi på Bergön och bara mådde gott.

I början på augusti skulle jag in på gyn och allt såg bra ut i underlivet. Frågade om att ev. operera bort allt, men det tyckte läkaren var helt onödigt. Jag skulle få komma på täta kontroller så de skulle upptäcka om det var nåt fel.
Skolan började om och älgjakten började med att maken sköt en älgko. Jag firade 41årsdag och gjorde ett cellprov i underlivet utan anmärkning.

Cissi var och mönstrade men fick tyvärr inte göra lumpen pga att hon haft lite problem med migrän. Jag anmälde henne som luciakandidat och hon blev uttagen som en av tio. Först hade hon inte alls tänkt ställa upp, men då hon fick höra att det inte var omröstning längre ( pga fusk tidigare år ) utan lottning, då gick hon med på det. Och det tror jag inte att hon ångrade. De var ett jättefint gäng tjejer och de hade jättekul.
Så det blev mycket för henne den där hösten, luciaträning, körkort och så klart, sista året i skolan...

Hittade en resa till mig och lillan ner till Spanien över första advent som vi bokade till bra pris.
Rolle hade på kul skickat in en ansökan om att vara med i Farmen Sydafrika och fick meddelande om att han var välkommen på intervju i Umeå. Tyvärr kom han inte med. Jag tror att han var för duktig. Allt de frågade om kunde han eller hade han provat på. Nu i efterhand var det ju tur att det inte blev nåt Sydafrika.

Den 8 oktober var bröstcancerns dag och den lokala tidningen intervjuade mig om min sjukdom. Det var tydligen många som inte vetat om att jag varit sjuk, för jag fick många samtal dagarna efter. Det kändes skönt att få berätta om det och kanske göra ett avslut så.

Men så blev det inte...

I mitten på oktober åkte föräldrarna iväg igen och strax efter det började jag att blöda.
Trodde först bara att det var mens, men det ville inte sluta. Då jag blött i 15 dagar fick jag en akuttid på gyn och det visade sig att det var en liten cysta på ena äggstocken. Tårarna bara kom och gick inte att stoppa.
Inte en gång till.
Läkaren förklarade att det inte alls behövde vara farligt, utan var väldigt vanligt mitt i menscykeln och att hon trodde att den bara skulle blöda ut.
Cancerprov togs då jag kände att det behövdes för att kunna lugna mig och sen fick jag medicin som jag skulle äta i tio dagar. Det skulle börja forsa blod efter tio dagar och det skulle nog ha slutat lagom till vi skulle åka. Vilket var precis vad som hände. Jag blödde nästan ingenting då jag och Edith åkte iväg.

Vi blev ompysslade av mormor och morfar och mådde som prinsessor. Bra väder hade vi till sista dagen, då regnet bara forsade ner. Min styvmormor Nelly fyllde 89 år då vi kom ner, så det blev lite festligheter. Men inte så mycket. Hon hade inte mått bra under sommaren då mamma och pappa var hemma, och då de kom ner vägde hon 42 kg. Det visade sig vara cancer och hon dog i januari. Så jag var jätteglad att vi kunde vara där på hennes, som det visade sig, sista födelsedag.

Vi hann bara hem igen så började jag blöda igen. Nu var det bara i sex dagar, men paniken hann ju komma. Men det var bara en vanlig mens.

Provsvaret hade kommit medan vi var borta, men Rolle hade inte öppnat det eller ens sagt nåt. Men det fanns inga som helst fel på mitt blod och ingen cancer i mig så jag kunde börja slappna av igen.
Jag var upp till Sunderbyn för min nacke och axel, men läkaren trodde inte att det skulle bli bättre med en operation. Ev. kunde mina problem bero på diskbråck. Ny röntgen skulle göras.

Cissi, som hållit på med sitt körkort hela hösten, klarade det julveckan !!! Oj så skönt. Nu var det bara Edith kvar utan körkort av barnen och det skulle dröja mååånga år än.
Julen firades hemma med alla barnen och deras respektive. Inte riktigt lika kallt i år som det var förra året. Och tomten kom och den lilla dottern var lycklig.

Nyår firade vi hemma hos oss.
Kicki och Lärtan, Åsa och Tomas, Anneli och Krister var här och vi lagade middag ihop. Efter maten tog vi en sparktur i mörkret och kylan (- 23) och åkte lite pulka i skolbacken. Barnen tyckte det var mysigt och sen blev det kaffe och annat värmande när vi kom hem.

Så hade då ett år till gått och jag levde än och kände mig riktigt frisk...


2004

Precis som alla år sen -98 så började vi året med kalas. Edith fyllde 6 år. Usch vad tiden går fort. 15 barn som rusade runt och popcorn överallt, men de hade kul. Och det var huvudsaken.
Rolle hade tagit ut några semesterdagar och var ledig över hela jul och nyår. Ända över trettondagen. Skönt både för han och mig.
Årets vinprovning hölls i Jävrebodarna och var lika kul som vanligt. Franska viner var årets tema och massor med god fransk mat.

I slutet på januari var jag på ny kontroll i Sunderbyn och fick denna gång träffa en onkolog.
Nu visade det sig att mina värden inte var riktigt bra. Ett värde speciellt. Så han ville att jag skulle göra en ny skelettröntgen, bara för att kunna utesluta ev. cancer.
Jag fick panik.
Inte igen. Inte cancer en gång till. Och absolut inte cellgift igen. Grät hela natten i Rolles famn och somnade på morgonkvisten.
Det behövde ju inte vara nåt.

Berättade för alla direkt denna gång. Ringde mamma och pappa så de skulle veta direkt. Jag tror nog att detta var jobbigare för alla runt omkring, än det var för mig, även om jag höll på att slitas i bitar invärtes. Men vad gör man? Jag kunde ju inte ge upp nu, efter allt vi gått igenom. Nej, det här skulle nog också kunna gå bra....kanske.

Sen var det bara att vänta på tid för scan.

Vi skulle till Mora/Orsa och fira farmors 70årsdag i början av februari. Träffa alla Rolles syskon och släkt. Skulle det verkligen gå att slappna av och inte tänka på eländet som kröp omkring i min kropp igen?
Ja, det gick. Vi hade en härlig helg. Bortkopplade från all stress som beskedet innebar.

Tre veckor efter läkarbesöket fick jag tid för skelettscan. Först en spruta som gjorde mig lite radioaktiv, sen vänta tre timmar och så scanningen. Själva scanningen känns inte alls. Det är bara en sorts röntgen som visserligen tar tjugo minuter, men jag somnade nästan där jag låg.

Veckan därpå nytt läkarbesök och nu skulle vi få svar. Rolle följde med och det var skönt. Nu fick vi beskedet tillsammans.

Det var prickar på mitt skelett.

Det är tydligen en ganska vanlig följdcancer efter bröstcancer och behövde inte innebära ond, bråd död. Men så kändes det. Nu bestämdes det att jag skulle få göra magnetröntgen för att exakt få veta vad som var där. Det kunde vara gamla skador på skelettet, men så många...
På mitt onda revben, i ryggraden och nacken och bakom mitt onda skulderblad.....
Nej, jag var säker på cancer igen. Och kände märkligt nog lugn. Sånt lugn som man känner när man redan vet vad som kommer.
Hem och vänta på en tid på magnetröntgen.

Rolle åkte skidor ut på Bergön den helgen för att han kände nog en himla oro och behövde få vara för sig själv en stund och fundera. Nu har vi ingen värme därute, så han eldade i köksspisen och fick upp värmen, men då han vaknade på morgonen var det -4 grader inne och -24 grader ute!
Tur att hans sovsäck är bra.

Nästan tre veckor senare fick jag åka till Skellefteå och göra magnetröntgen. I Sunderbyn var det så många i kö och i Piteå höll man på att byta maskin, därför Skellefteå.
Inte får man då ha cellskräck när man ska göra en magnetröntgen. Jag tror att jag låg där inne en dryg timme, för det skulle göras på revbenet, skulderbladet och ryggen. Men det gick fint, inga problem annat än att min onda arm vill domna av.

Dagen efter dog en vän och arbetskamrat åt mig i cancer. Hon skulle ha fyllt 47 år veckan därpå. Det tog otroligt hårt. Hon hade inte varit sjuk mer än ett år.

Veckan efter var det så dags igen för läkarbesök, två stycken.
Först var jag upp på gyn och gjorde en ny koll i underlivet, men där såg det helt bra ut. Cystan var borta och allt OK.
Sen var det dags att åka till onkologen. Nu skulle alla frågor besvaras och vi skulle få veta.
Det var cancer.
Men det visste jag redan i och för sig. På revbenet, skulderbladet och rygg/nacke. Jag skulle också få göra en röntgen på lungor och ultraljud på levern, så att inget var där.

Min läkare hade också upptäckt att det fanns två olika provsvar på min knöl. Det första provet som togs direkt på mammografin visade att den var hormonkänslig och det andra provet, som gjordes när knölen togs ut, visade att den inte var det.
Och ingen hade reagerat på det !!!

Inte förrän jag fick en ny läkare nu i vinter. Det kändes fruktansvärt. Jag som frågade om den var hormonkänslig innan jag skrevs ut från Umeå. Snacka om slag under bältet.

Därför hade han nu beordrat upp min knöl från frysen och nya prover skulle göras. Han var emellertid ganska säker på att den var hormonkänslig, så jag skulle få börja behandlingen på en gång.
Ett dropp som stärkte upp skelettet och gjorde så att det inte blev någon fin miljö för cancern att växa i, Zometa, samt dubbel antihormonbehandling. En spruta med ett inplantat en gång i månaden, Zoladex, och tabletter som skulle tas varje dag, Armidex. Droppet fick jag på en gång och tabletterna och inplantatet hämtade vi ut när vi, ganska tagna, for därifrån.

Kunde jag göra något om det visade sig var så att den var hormonkänslig?
Att jag fått fel behandling redan förra gången. Ja, anmäla det, men det kändes lite avlägset just då. Tänkte att det skulle jag ta senare i så fall.
Vi hann bara hem så började telefonen att ringa och det var inga goda nyheter som vi fick berätta om. Men jag skulle förhoppningsvis slippa cellgift och det var nåt positivt i allt mörker.

Dan därpå kom distriktssköterskan hem till oss och la in inplantatet. Då låg jag i nästan 40 graders feber och höll på att frysa ihjäl mellan varven. Man kunde få en sån reaktion av droppet och alla reaktioner som man kan få, de får jag. På kvällen började det att finnas hopp om liv igen och på lördagen var jag pigg, om än lite spak.

Tabletterna och inplantatet började kännas av ganska fort. Svettningar och humörsvängningar, för jag kom ju liksom pang in i klimakteriet. Jag letade reda på min solfjäder, som jag fått av min farbror från Sapporo-OS och aldrig använt, och den var helt suverän då svettningarna kom krypande.

Påskveckan fick jag göra lungröntgen och ultraljud på levern. Lungröntgen är inget märkvärdigt att göra, men ultraljudet på levern var nytt för mig. Fick ligga på vänster sida, på rygg och på höger sida, så att det skulle gå att komma åt och se så bra som möjligt. Men jag fick då lugnande besked på en gång. I levern fanns inget.
Min läkare ringde mig dan efter bara för att meddela att allt var bra, både lungor och lever, så jag kunde fira påsk i lugn och ro.

Sonen muckade från lumpen och fick på en gång en lägenhet i stan. Som han skulle få flytta in i slutet på april. Och jobb hela sommaren på ett äldreboende.

Skärtorsdag var vi till Krister och Monika och åt jättegott.
Långfredag träffades vi syskon med familjer hos Liza och Tomas och åt och drack gott och badade i deras utebubbelpool.
Skönt att bara sitta och surra och skratta och må gott. Det behövde vi, både gubben och jag.
Rolle var ledig hela veckan efter påsk, för jag skulle ha behandling igen och han hade lite annat att göra också.

Behandlingen gick bra och vid läkarbesöket fick jag så konstaterat att cancern var hormonkänslig. Alltså hade min nya läkare redan satt in rätt behandling, men den skulle väl jag egentligen redan fått då strålningen slutade. Jag kände att jag måste få fundera om jag skulle gå vidare och anmäla eller bara låta det vara. Skickade i alla fall efter blanketterna, men avvaktade ett tag.

Dagen efter var jag inte sjuk. Ingen feber. Men jag kände att mitt skelett var närvarande. Lite svårt att förklara, men så kändes det. Varje steg jag tog kändes och allt jag gjorde kändes. När jag böjde fingrarna kände jag det och åt jag och tuggade kändes det. Men det kunde jag leva med. Det var skönt att slippa vara sängliggande.
Jag skulle ha en ny spruta/inplantat veckan därpå, så jag ringde och bokade tid med distriktssköterskan.

Det började närma sig 25 april. Dagen då Micke gick bort. Tre år hade gått. Tänk så mycket som hänt dessa tre år. Nu fick det gärna lugna ner sig.

Fredagen kom och distriktssköterskan också. Hon la dit inplantatet och det gick bra ( jag är lite känslig, så jag använde bedövningsplåster innan ).

Söndagen den 25 april tände vi ett ljus för Micke.

Veckan därpå flyttade sonen till stan och vi började vår omflyttning i huset.
Nu gjordes hans rum om till Tv-rum och salen till ateljé för Rolle. Skönt, det blev mindre för mig att städa ( salen får han sköta själv ) och salen använd på ett bättre sätt. Allt målades vitt och golvet skulle vi fixa senare, innan vintern. Nu behövde han inte stå inklämd i ett hörn, utan fick ordentligt med yta och ljus och kunde ha öppet hus och visa sina nya alster. Det skulle vi nog ordna senare till hösten.

På måndagskväll följde jag och syrran med Åsa till en träff med en amerikansk healer.

Låter lite flummigt och vi var en hel del skeptiska, men var helt saliga när vi kom hem. Kunde liksom inte prata med någon, utan gick och la mig och bara kände efter vad hon sagt. Hon trodde att hon kunde hjälpa mig att må bättre och det var precis vad jag ville. Jag kände att jag fått sån energi och det bara kröp i kroppen av någon sorts glädje och detta måste jag bara ha mer av.

Dan efter berättade jag allt vad som hänt och hur jag kände mig och funderade vad Rolle tyckte om att jag skulle ta en privat healing. Kostade visserligen en hel del, men jag kunde ju inte bli sämre av det. Han tyckte såklart att det bara var och tuta och köra så jag ringde och bokade en tid i slutet av veckan.

På tisdagkväll hade Cissi premiär på deras slutproduktion i skolan. En pjäs av Dario Fo. Mycket, mycket bra. De var så duktiga allihop, och till och med lillasyster satt tyst och ganska stilla under pjäsen.
Jag hoppas att Cissi fortsätter inom teatern på något sätt, för hon har rätta känslan. Men det får framtiden visa.

Torsdag kom och jag åkte iväg på healing. Hon pratade i nästan två timmar och det var så mycket som bara föll på plats. Hon berättade om mina tre närmaste liv före detta och allt bara stämde. Hon tog mig genom döden och gav mig en ny kropp som inte längre var sjuk och jag mådde så bra. Jag var helt tagen då jag åkte därifrån och kände mig så mycket bättre. Det var värt varenda korvöre!

Allt hon sagt hade hon spelat in på ett band som jag fick med mig hem. Det skulle jag lyssna på då och då och det har jag minsann gjort.

Jag började även meditera och plöjde genom böcker om ämnet. Kände att det gav så otroligt mycket och jag mådde så mycket bättre, både fysiskt och psykiskt. Jag har aldrig varit troende på något sätt och är det inte än och kommer knappast att bli det, men detta gav mersmak. Meditationen fick/får mig att lära känna mig själv på nåt sätt. Det borde alla pröva. ( Tog inte en värktablett på nästan ett år... )

Mamma och pappa kom hem efter nästan sju månader borta. Dom längtade nog lika mycket som vi alla här hemma gjorde.

Ny behandling och hädanefter skulle jag få den i Piteå. Skönt att slippa åka till Sunderbyns sjukhus. När cyt.sköterskan ringde och gav mig en tid för behandlingen så började jag att må illa. Kände att bara jag hörde hennes röst så vände det sig i magen. Låter hemsk, men jag associerade hennes röst med rött cellgift. Men den här gången skulle jag inte ha nåt cellgift och det var skönt. Proverna var bra och det var bara att behandla igen.

I mitten på maj var jag och gjorde en ny mammografi. Fastän jag undersökt mina bröst nästan varenda kväll sen jag opererades, så blev jag nervös bara jag fick kallelsen till mammografin. Precis som förra gången. Undrar hur länge det ska vara så ? Jag var spiksäker på att inget var där, men ändå....
Pappa och mamma skjutsade mig och vi hann handla lite också på Storheden. Mammografin gick bra, det fanns ingenting i brösten. Men jag förklarade i alla fall för läkaren där vad som var på gång. Han kollade lite mer, men tack och lov fanns ingenting.

Första veckan i juni var det så dags för en ny scan. Nu skulle vi få svar på om behandlingen bet på mig eller om annat måste till.
Själva scanningen gick precis som vanligt och tisdagen därpå var vi ( jag och gubben ) tillbaka för att träffa läkaren.

DET SÅG BRA UT !

Han såg att fläckarna på revbenen hade minskat i styrka och att det därför inte skulle behövas ändra behandlingen.
Oj så skönt !
Vi bara jublade och skrattade och då vi kom hem öppnade Rolle en vinflaska och vi tog oss ett glas och satt oss ute på bron i solen och bara mådde väl.
Tänk om jag skulle fixa det här också. Tänk om den skulle försvinna så småningom. Jag kanske skulle få leva ett tag till i alla fall.

Cissi tog studenten på fredagen och vi var dit och hyllade henne. Hon var så fin i sina vita kläder och sin studentmössa och jag fotograferade med nya digitalkameran. Vi hade blomkvastar och serpentiner och en examensskylt som Rolle gjort och allt hängde vi på henne.
På kvällen blev det som vanligt restaurang och fläskfilé Oskar. Mums!!
Nu hade dottern sommarjobb hela sommaren och sen hoppades hon på att kunna åka ut i Europa som volontär till hösten/vintern.

I mitten av juni fick jag ut lite försäkringspengar, så då bokade vi en 17dagars resa till Spanien. Vi skulle åka den sista juli och äntligen få prova på den riktiga värmen, både i vattnet och i luften. Och poolen, som vi aldrig badat i, skulle vara öppen.

Sommaren fortsatte med behandlingar och sprutor, men nu fick jag en tremånaders dos istället. Skönt, nu skulle nästa inte bli förrän i september, tillsammans med ny scanning och läkarbesök.

Midsommar firade vi på Bergön tillsammans med Gunnar och Karin, Åsa och Tomas. Dagen började med mulet och regn vid resningen av stången, men slutade med kvällssol, kaffe och jordgubbar på bryggan hos Åsa och Tomas.
Midsommardagen hade mamma och pappa lite midsommarmat på stugan, så vi tog båten in dit.

Nytt pass måste göras åt Edith, så det fixade vi veckan efter midsommar.

Rolle köpte virke för att bygga en ny bro på ön. Den blev jättebra. Lite större än förut. Han behandlade den med tjära och T-röd och det doftade helt underbart.

Den 16 juli firade vi 10 årig bröllopsdag och vi hade väl tänkt att gå ut och äta, men sparade det till Spanien.
Provtagningarna inför behandlingarna var mycket bra, så allt flöt bara på.

Den sista juli tog vi tåget ( fanns inga flygbiljetter kvar den helgen ) ner till Arlanda och sen vidare med flyg till Malaga.
Det var 31 grader varmt när vi kom fram. Jag blev lite rädd med tanke på mina svettningar. Men med solfjädern i hand och fläkten på högsta varv, så gick det bra.
Herregud, vad vi mådde bra ! Bara komma ifrån lasarett och behandlingar och blodprover ett tag. Vi badade i poolen minst två gånger om dagen och Edith lärde sig att simma. Och dyka. Hon var jätteduktig och inte alls rädd för att få vatten i ögonen.

Med god mat och mycket att dricka ( mest vatten i värmen ) laddade vi våra batterier på nytt.
Sista helgen var delfinerna in nästan på stranden. Det är så härligt att bara sitta och titta på dem. På så nära håll.

Väl hemma igen var det dags för behandling direkt, men det var inga problem alls.
Skolan började och Edith började sexårsverksamheten. Det gick jättebra och hon tyckte att det var så kul.
Vi var på 3årskalas hos lillOskar och där var det full rulle.

Och vinlotteriet drog igång igen efter sommaruppehållet. Vi är ett gäng på tio par som varje månad satsar en flaska vin var och sen kan man vinna fem flaskor som första pris och två som andra och tredje pris. En blir kvar i potten till den femte dragningen ( nyår och maj ) och då kan man vinna tio flaskor. Vi har väl hållit på en fyra, fem år och vi är samma gäng som har vinprovningarna.

I början på september fick jag tid för ny scan. Cissi följde med mig upp dit och mellan sprutan och scanningen, åkte vi och shoppade litegrann.

Väl hemma så kände jag att det var dags att skicka in en anmälan om de fel som begåtts när jag behandlades för två år sen. Jag fyllde i papperna och skrev ett långt brev som jag skickade med. En vecka senare fick jag svar. De skulle ta fram alla journaler och börja gräva sig ner i mitt fall. De skulle höra av sig senare.

Började att simma en gång i veckan med grannfrun och det kändes riktigt bra. Jag hade inte kunnat simma speciellt mycket de sista åren pga min värk i arm, nacke och axel, men nu funkade det faktiskt. Men jag tog det väldigt lugnt.

Jag firade min 42årsdag och många kan väl tycka att det inte är nåt att fira, men det är min 3:e födelsedag sen jag fick detta helsike i kroppen och varje år som jag kan fira den 5 september känns helt underbart.
Bjöd hit systrarna med familjer och mamma och pappa dagen före och vi hade så trevligt.
På själva födelsedagen åkte ( som vanligt ) gubben iväg på älgjakt, så då gjorde jag en smörgåstårta och bjöd grannarna på frukost och sen kom alla våra barn hit och åt.
Älgjakten gick bra och tisdag hade de skjutit fyra djur och tog paus till nästa helg.

Torsdag var det så dags att höra med läkaren om sommarens behandling gett resultat. Men först en behandling, i Sunderbyn den här gången, för att slippa att åka till Piteå lasarett först och sen vidare till Sunderbyn. Medan jag låg där åkte Rolle i till Luleå och gjorde bort lite ärenden. Sen kom han tillbaks lagom då jag skulle in till doktorn.

Det var en markant förbättring och cancern hade alltså minskat betydligt!
Helt underbart! Det gick fortfarande åt rätt håll. Kände att allt blev lite lättare och att det kanske fanns en framtid för mig också.
Nu skulle jag nog få fortsätta med behandlingarna ganska länge, så en venport kanske inte skulle vara så dumt att ha igen. Det ordnades med remiss och sen fick jag en tid.

Dagen efter hade vi mätning i solrostävlingen. I våras kom Gunnar hit med ett litet solrosskott. Han hade delat ut några stycken till vänner och nu skulle tävlingen börja. Den som var längst i september skulle vinna. Vi satsade två vinflaskor var och sen var det bara att vattna och göda och vattna och göda.
När vi åkte iväg till Spanien var det strikta order till dottern att sköta om växthuset och absolut inte glömma solrosen. Må vara om gurkan och tomaterna var döda, men inte solrosen.

Vid mätningen visade det sig att vår var 2,90 lång, men Olles var 2,98. Försmädligt, men vi fick andra pris som var 4 flaskor vin. Inte dumt alls och sen bjöds det på ugnstekt lax och bakpotatis och en trevlig kväll.

På lördagen var jag och Kicki på badhuset med barnen och Rolle och gubbarna styckade älgarna. På kvällen blev det att packa allt kött och frysa in. Härligt med älgkött i frysen igen.
I slutet på september opererades en ny venport in och denna gång på andra sidan. Allt gick bra och nu var det bara att börja använda den.
Mamma och pappa vintrade stugan och drog iväg söderut.

Den hösten började jag även att ta influensasprutan ! Faktiskt bra att slippa den sjukan.
Maken hade öppen atelje och de kom en hel del folk och kikade...
Vi vann en idétävling i PT och fick en städning av huset...lagom till JUL !!! Hell perfekt !

Vi firade makens 50-årsdag med en brakfest på Jävregården ! Massor med kallskuret och potatissallader och bröd och mycket mer som jag fixat och vi blev nästan 80 pers ! Maken bara njöt och hade skitkul...och jag slavade lite mer i köket än njöt...men det var ju hans dag !

Proverna och scannen gick bra och julen firades tillsammans med makens lillasyster och hennes barn, som kört hit från södra Norge !
26 december minns vi väl alla ...just det året. Då tsunamin drabbade så enormt och kraftigt...

Och nyåret firades med gamla goda vänner...och jag hade överlevt ett år till !

2005

Som vanligt blev det kalas...denna gången 7-årskalas !

Metastaserna höll sig i schack och proverna var bara bra. Påsken firades i Stockholm hos makens syster och det var jättekul ! Vi hann runt en hel del på stan och på Skansen och Astrids värld och en hel del surr och skratt och god mat !

Cissi & Jocke flyttade till en 2:a på Durrnäs där sonen fortfarande bodde. Jag och grannfrun drog till Sundsvall och Ikae över en weekend och bara handlade och mådde gott !

Tömde Bergön då stugan skulle säljas och vi inte hade räd...tyvärr ! Men med månadspeng från sjuka kassan kan man inte köpa en stuga...

Midsommarproverna visade sig vara mycket bra och läget var stabilt...

Njöt av sommaren med mycket bad och lite mindre sol kanske...men ändå !

På min 43-årsdag drog vi till Spanien och den riktiga värmen och för att fira kusin Gunnars 50-årsdag ! Superhärlig semester med många kusiner och släktingar runt omkring och de 3 veckorna gick väldigt snabbt !

Carola fick en liten kille, söt-Wille-gull-kille, i oktober och Edith blev moster !

Julen firades hemma som vanligt...och nyårsafton också ! Ett nytt år och jag hade överlevt det här också !!!


2006

8-årskalas och det gick bara bra ! Skelettscinteran gick vidare och provtagningarna också och allt visade på stabilt läge !
Maken sålde båten och...vi köpte en husvagn !!! Vi...av alla människor !
Midsommaren firades i midsommarens mecka...DALARNA !!! Hur trevligt som helst  !

Och vi tillbringade många semesterdagar i Gagsmark...och lärde känna våra underbara vänner från Hammerfest !!! I september åkte vi till Spanien igen. Nu med Carola, Tomas och Wille och Göran och Anneli kom också ner...Kanonkuliga veckor !!!

Provtagningarna och behandlingarna fortsatte och implantataen sattes in med 12 veckors mellanrum...och läget var STABILT !!!

Och jag började blogga...

Fortsättningen finns här !